Tanken om att inte vara någon

Känslan av att vara en bluff eller att man inte alls är så bra som alla andra tror, är kanske en känsla som många någon gång har känt av. Vi kommer inte att komma ifrån den delen som påminner oss om att vi har en osäkerhet eller rädsla som vi egentligen vuxit ur men kommer ihåg och fortfarande respekterar. Många av oss har ofta kreativa men konstiga och irrationella tankar som vi kanske skäms för eftersom en frisk människa förstår konsekvensen av vad det skulle innebära om vi utförde de där konstiga och kanske inte helt accepterade tankarna. Som tur bedöms vi inte för de tankar vi bara tänker utan endast för de tankar som leder till handling. Vi ansvar inte för vad vi tänker utan för vad vi gör.

Som jag ser det, finns det arenor som tillåter oss att leva ut våra tankar till olika grader. Ett exempel på en sådan arena med viss acceptens skulle kunna var en Beckmansfest, det dricks en massa billig öl och jag kanske erkänner något som jag annars inte skulle ha erkänt för någon som jag annars kanske inte brukar prata med så mycket, jag kanske dansar jättefult eller röker cigaretter fast än jag inte röker. Sedan finns det arenor som tillåter ännu större grad av öppenhet till känslomässigt styrda handlingar. Ett exempel på en sådan menar jag är måleri. Där finns handlingen, dokumenterad för allmän beskådan och vad jag än gör så behöver jag inte oroa mig för att någon skall säga att det var direkt fel. Men något händer när jag visa upp det jag gör. Jag skapar en roll av mig själv som jag får ett förhållande och ansvar till. Kanske är det därför som jag tidigare fruktat att inleda en karriär som konstnär eller målare för att jag har älskat den isolerade sfären som varit? Kanske har jag fruktat att jag på något sätt skulle börja förhålla mig hårdare till vad folk förväntar sig, trots att jag vet att jag inte borde.

Varför är det så vanligt att vi, som bor i ett välfärdssamhälle med överflöd av alla möjliga resurser, ofta fokuserar på de delarna som tynger vår självbild? Är det för att vi evolutionärt sett har gynnats av att identifiera risker och på så vis lärt oss att undvika dem? Är det en paradoxal teknik för att göra världen bättre? Under den här processen har jag verkligen försökt utsatta mig för den situation som jag så länge respekterat på fel sätt. Samtidigt inser jag hur mycket den här negativa analysmetoden har präglat det kommersiella kreatörsyrket. Det är självklart att människor använder sitt medvetande när vi skapar för andra människor. Trots allt är det vårt medvetande, förmåga till kommunikation, kreativt och analytiskt tänkande som gör oss till människor. Och med dessa privilegier kommer laster. Laster som analyserar och kommer upp med kreativa förslag till varför just jag är en bluff men inte du.