Det mänskliga ansiktet som kommunikationskanal

Finns det något som attraherar en människas blick så starkt som ett ansikte? Tittar man på en av pressbyråns tidningsställ så ser man en överhängande marionett av omslagen kläs av mänskliga ansikten. Detta är ingen slump. Detta beror primärt antagligen på att man tror sig veta att tidningen säljer bättre om det är ett proportionerligt, lätt photoshopat och gärna kvinnligt ansikte på omslaget. Skälet till detta är att människan medvetet och omedvetet kommunicerar så extremt mycket mer med varandra genom våra ansiktsuttryck än på något annat sätt.

Som barn har man ett så kallat ett snabbsystem med extremt breda valmöjligheter. Barn ser alltså större skillnad på det som man som vuxen har lärt sig är obetydliga skillnader. T.ex. har ett barn i två års åldern mycket lättare för att se skillnad på olika apor av samma art, vilket en vuxen hjärna har lärt sig att inte prioritera (4). Allt eftersom vi växer anpassar eller specialiserar sig vår hjärna på allt mer detaljrika uttryckskoder som passar vår miljö och våra behov iden miljön. Den mänskliga hjärnan är unik på så vis att det kan göra extrem mycket mer avancerade sociala beräkningar utifrån ansiktsuttryck av våra medmänniskor. Detta är kanske det tydligaste exemplet på hur hjärnan evolutionärt har utvecklats sig. Det enorma sociala medvetandet som de flesta människor idag är vana vid hade varit helt omöjligt för fornhistorisk hjärna att hantera. Skälet till denna socialt analyserande utveckling av hjärnan är att det har visat sig var så extremt lönsamt för vår egen överlevnad.
Det finns uttryck som väldigt specifikt säger åt oss vad för känsla som den sändande människan känner inom sig. Vi varnar när vi är arga, ser frågande ut när vi inte för står, rädda ut när vi vill visa vår underlägsenhet, panikslagna om vi har panik etc. Den här mycket centrala, visuella kommunikationen pågår konstant. Men oftast gäller det kommunikation som kanske hade varit svår eller inte ens går att uttrycka i någon annan form. Det är den underliggande kommunikationen jag vill komma åt i ett porträtt.