En sammanfattning av förnuft och känsla

Efter att ha arbetat på bloggen med ambitionen att uppriktigt dokumentera mina spontana tankar, känslobetonade så väl som strategiska reflektioner, vill jag sammanfattningsvis tro att den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla lyser igenom.

Jag har tidigare sett på reklam som konsten att förutse en efterfrågad effekt av ett lustfyllt arbete. Definitionen av ett lustfyllt arbete var för mig ett rationellt och försörjande system där känslostyrda uttryck fick vistas, beundras och utvecklas . Visst föreställde jag mig kompromisser, det är en del av arbetet. Men allt eftersom framtidens konturer klarnade insåg jag att det inte var kompromisserna i arbetet som var den verkliga utmaningen, det var kompromisserna hos mig själv. Jag tror föreställningen om reklambranschens roll som det mest åtråvärda, lukrativa utnyttjandet av kreativ talang bleknade I takt med att bilden av mig själv klarnade.

Mitt mål med det här examensarbetet var att på ett uppriktigt sätt visa mina personliga särdrag som visuell kommunikatör och reflektera över vem jag vill vara efter skolan.

Min utmaning var att ta plats inom de rationella ramar som jag har givit mig själv och acceptera måleriet som bärande del i mitt examensarbete.

Min lösning var att med porträttserien ta upp avgångselevers drömmar och förväntningar på framtiden. Den visar min tolkning av hur de reflekterar kring samma framtid som jag står inför. Intervjuerna har dokumenterats i form av ljudspår, vilka för mig fungerade som en konkret grund till vad jag utmanar måleriet att kommunicera. Trots att jag har haft fullt stöd från handledare och lärare på skola lyckades jag helt enkelt inte rationalisera bort min rationella boja. Intervjuerna blev en förutsättning för att simulera friheten jag behövde för att känna mig trygg med att uttrycka mina egna förhoppningar på framtiden och på mig själv. Den processen gav mig insikt att det är vår strategiska kreativitet till hur vi passar in våra viljor som sätter gränserna för hur mycket vi visar av oss själva och vårt eget personliga uttryck.
Min slutsatts är att allt kommunicerar och att det är vårt moderna behov av att förklara våra mänskliga beteenden för oss själva som ofta håller vårt utforskande tillbaka. Men genom att ställa ut i en uttrycksform som är ovanlig för det här forumet ökar jag även acceptansen för den. Det faktum att min utbildning till hösten byter namn från reklam och grafisk form till visuell kommunikation ser jag som en bekräftelse på att den utveckling jag själv genomgått, har och kommer fortsätta att utmärka många fler studenter Beckmans. Jag tror att detta grundar sig i att skolan uppmuntrar en nyfikenhet på studenten själv som kreatör eller kommunikatör. Oavsett om att det innebär att studenter fördjupar sig det som ligger utanför ramen av utbildningens namn påbjudit.

Den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla inom sfären för Reklam och Grafisk From existerar endast hos kreatören själv. Det är en paradoxal sfär där det ovanliga inspirerar till acceptans och människor beskriver sig som andra för att få vara sig själva.

Redigering av intervjuer

Idag redigeras ljudet i intervjuerna för att under natten skickas till överförande till skrift för trycksaken.

Trycksaken som kommer troligtvis att bli en 70 x 100 affisch med alla ord som ingår i det långa ljud spåret. Eventuellt kommer även mina frågor att vara med. Varje textrad kommer inledas med en miniatyr av tavlorna.

Sista intervjun för nu

Idag intervjuade och skissfotograferade jag Klara i mode, den tredje och sista enligt planeringen. Jag skulle vilja komma upp det orimliga antalet av sju målningar men fasar för att jag får vara nöjd med tre.

Jag har även fått kommentarer på min processbeskrivning som jag måste se över.

Någon form av sammanfattning

Jag har intervjuat tre avgångselever från Beckmans Designhögskola angående deras tankar om framtiden och vad de själva planerar att spela för roll i den. Utifrån dessa intervjuer har jag skapat en porträttserie i den visuella uttrycksformen jag som har kommit att identifiera mig med. Min ambition är att använda examensutställningen som exponeringsplats för mitt oljemåleri, mina tankar om visuell kommunikation och den autenticitet som jag hoppas talar lika starkt till den betraktande besökaren som till mig själv.

Slumpen

Måleri är ett tekniskt arbete som verkar parallellt med slumpen. Efter fotografiets tillkomst avtog fokuset på måleriets dokumenterande funktion. Detta innebar att andra dimensioner fick mer spelrum och stimulans att utvecklas. När jag besöker Francis Bacons ateljé i Dublin, får jag kontakt med den lokala Bacon experten Mark Aherne. Mark berättar om hur Francis Bacon började med en väldigt frihändig blandning av färger och penselrörelser tills det att något på duken hände som gjorde honom driven ta det vidare åt ett visst håll. När den fria formen var rätt arbetade han ut de eventuella figurativa detaljerna. Som så många andra målare hade Francis Bacon svårt att låta bli att driva sina tavlor för långt. Om ingen från galleriet kom och tog dem ifrån honom i tid hade sannerligen alla verk stupat för ett oundvikligt öde uppger Bacon själv i en intervju med David Sylvester.

Jag kan ofta tycka att vårt orsakstänkande förstör för oss. Finns det inte en uppenbar orsak till något så uppfinner vår högre hjärnhalva en. Det finns åtskilliga exempel på detta. Ett av dem är det begrepp som vi kallar för tur, nämligen att slumpen slumpade sig på ett sätt som gynnade oss. Slumpen är en oerhört viktigt del av måleriet och för att slumpen skall slumpa sig på ett sätt som jag finner gynnande för min målning måste jag ta risker. Hade jag haft råd skulle jag ibland vilja ha möjligheten att leva ut mina känslor som slår mig när jag har försökt driva något bra vidare och råkat rasera det. Francis Bacon som i sin ateljé hade mängder av sönderskurna dukar som bidrog till det utlevande kaoset. Men det finns egentligen ingen direkt rationell förklaring till detta. Vi hade exempelvis lika gärna ha kunnat acceptera vårt misstag och istället måla överduken för att kunna använda den igen, men istället valde vi att förstöra den. Vår högra hjärnhalva skulle sannolikt kunna producera en förklaring om att Francis Bacon gjorde detta för att han hade råd och för att det gagnade bilden av honom som en kompromisslös konstnärssjäl. Men i själva verket handlar det förmodligen om att Francis Bacon precis som jag är en känslomässigt styrd varelse i en rationell värld som kan välja att välja. Men en mer utlevande sådan. Kanske är det därför som hans målningar kommunicerar så mycket av människans djuriska våldsamhet? Bacon är ett exempel på en man som inte det rationella orsakstänkandet stå i vägen för hans behandling av duken. Antingen accepterar vi den impulsiva känslan som den är eller så förtöjer vi den med rationella band som gör att vi låter bli att skära sönder duk bara för att vi hade “otur”. Vi skulle istället kunna ge hän för våra uppblossade känslor som en belöning för att vi vågade driva vidare på vår intuition från första början? Det förhållningssättet skulle kunna beskrivas som ett rationellt system för att leva ut den irrationella - ett system av den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla.

Konsten att tänka själv 2

Jag inleder med att damma av och uppdatera ett tidigare inlägg från en gammal projektbeskrivning.

Most people are other peole. Their thoughts are someone elses opinons, their lives a mimicry, their passions a quotation.
Oscar Wilde

Jag upplever ofta att människor som bedömer och verkar i reklambranschen tenderar att ansluta sig till en kollektiv uppfattning. Det finns viss trygghet i att inte tänka själv, utan istället adoptera etablerade åsikter och begränsa sina egna inom dem. Att imitera är en grundläggande teknik för att lära sig, att censurera sin åsikt är prioritera ambitionen att passa in i en grupp framför ansträngningen att bidra med sig själv. En kreatör som är för rädd för att uttala ”dåliga idéer” kommer aldrig bidra till att gruppen exploaterar sin uppgift, utan snarare får den att implodera. Men jag skulle vilja driva detta längre för att bygga en rationell brygga över till hur reklam på mer än ett sätt leker med det faktum att människan är en känslostyrd varelse i ett rationellt samhälle. Och då syftar jag inte på att vi genom att tittar på en blank Volvo med en attraktiv man i som lyssnar på skön musik ökar vår vilja att rationellt förklara för oss själva varför mannen i filmen praktiskt taget är precis som vi när så inte är fallet…

Vad är det som skiljer oss från ett djur? Självklart skulle de flest av oss kunna komma på ett flertal exempel, men ett av dem är att vi är det enda djuret som pensionssparar. Och då menar jag i den bemärkelsen att vi är det enda djuret som kan tänka och planera långsiktigt, vi är dessutom det enda djuret som vet att vi skall dö (5). Är detta ett privilegium eller förbannelse? En sak är säker och det är detta bidrar till att vi inte enbart lever i stunden, vi planerar och söker ett syfte till nästa n precis allt. De flest människor har som utgångspunkt att få sina känslor att överensstämma med samhället som vi lever i. Det finns självklart stunder då vi inte lyckas med detta, alltså när våra känslor är starkare än vår rationella sida. Men generellt tar vi till strategiska knep för att leva ut våra känslor på ett sätt som vi kan acceptera.

Skall vi anpassa vårt samhälle efter hur vi är eller skall vi anpassa oss själva efter hur vårt samhälle? Människan har generellt sätt svårt att acceptera att något inte har ett rationellt syfte. Detta blir extra tydligt när det handlar om reklam och grafisk form eftersom det traditionellt sett är format som ämnar att på ett tydligt sätt kommunicera ett meddelande till en mottagare. Förstår vi inte budskapet kan vi bli emotionellt stötta för vi känner oss dumma och visa vår besvikelse på oss själva genom att kalla reklamen för dåligt. Vilket den då kanske är, om ett signifikant tecken för bra reklam får mottagen att förstå och ta budskapet till sig. Men det intressanta om det här är att vi med andra ord blir arga när ett varumärke inte har tänkt klart åt oss. Är det för att vi är vana vid att få all kommunikation serverad eller uppmanas vi för sällan till att tänka och känna efter själva? Jag tycker själv att detta är något som en målning är beroende av, att mottagaren finner lust till att engagera sig. Vi skulle kunna kalla det för analog interaktiv kommunikation. Motiveras mottagaren till att göra detta kan en bra målning växa oerhört stark.

Ett rationellt försök att förankra måleri i modern kommunikation

Något som länge har intresserat mig är den förföriskt underhållande driften att rationalisera det mänskliga, känslodrivna uttrycket i den moderna världen. Jag kommer utifrån populärkommunikationsteorier om word of mouth motivera varför I princip vilket genuint intresse som helst är precis vad det moderna massmediala samhället efterfrågar och utvecklas av.

Malcolm Gladwells debutbok ”The Tipping Point” inleds med en fascinerande historia om Hush Puppies. Från att ha varit ett skomärke som säljer 30´000 par om året på outlets runt om i USA, välsignades Hush Puppies med en så kallad tipping point. I sin bok förklarar Gladwell att skorna hade börjat köpas upp av småbutiker kring the Village på Manhattan och efter det eskalerat till att stora modedesigners som Anna Sui frågat Hush Puppies om de får inkludera skorna i sina vårkollektioner. Skornas popularitet växte genom USA över Atlanten till min högstadieskola 3 år senare. Alla i min klass hade de toffelliknande mockaskorna med skumgummisula i minst två färger.

Någon på Lower Estside fick mig indirekt att vilja ha ett par skor med precis samma kraft som den inledande historien fick mig att vilja köpa och läsa The Tipping Point, en bokkategori som jag aldrig tidigare hade känt något större intresse av. En bokkategori som handlar om hur vår moderna värld fungerar, sanningar som tycks utlova ett försprång i prövande diskussioner och historier som blir extra fascinerande för att frågor som jag haft fick rationellt fotfäste. Att veta något om något och att ha något intressant att säga, även om källan är en international bestseller, är ett klassiskt recept på god självbild och förutsättningen till att bli en ”Da Vinci Koden” inom non-fiction. Tisdagen den 23 november 2009 gick jag på ett seminarium om word of mouth som Anders Sjöman höll i samband med Stockholms filmfestival. Föredraget kretsade som väntat kring de gamla, nya sociala nätverken som börjar ge mina öron eksem. Allt på den väntade listan fanns med, twitter, facebook, youtube, blogspot etc. Men det spelar ingen roll, för varje gång någon drar sitt föredrag om de sociala nätverken får man höra något nytt som kanske kan vara värt att berätta vidare. Det värsta skulle ju vara att inte hänga med, att inte tänka rätt eller snarare att inte vara medveten om vad man struntar i när man ex. väljer att utforma en kampanj på ett traditionellt sätt.

Vad får människor att vilja berätta saker för varandra? Vad får folk att lyssna? Gladwell delar upp förutsättningarna för att en social epidemi skall kunna sprida sig i tre karaktärsdrag - connectors, salesmen och mavens. Dessa tre utgör the ”law of the few” (vilket kan tolkas som att de är få till antalet men att det är de som bestämmer vad som når en s.k. tipping point). Dessa spelar en enormt stor roll i våra liv utan att vi tänker på det skriver Gladwell. Hur ofta går vi på en dyr restaurang som vi inte har fått rekommenderad av en vän med någon form av gastronomiskt förtroende? Och är det så att vi tycker att restaurangen är bra talar vi gärna om den för att göra tipset till vårt och på så sätt få en form av utdelning från den investering vi gjort (sedan är frågan vilket gastronomiskt förtroende vi har…). Connectors kallar Gladwell dem som kan och pratar med alla. De har ett stort och gränsöverskridande nätverk fullt av fler små bekantskaper och även deras förtroende. Connectors är också dem som ofta intuitivt introducerar människor för varandra från olika kretsar. De har extremt lätt för att få kompisar som efterfrågar deras sällskap. En salesmen beskriver Gladwell kort och gott som en person som kan sälja eller övertyga vem som helst om vad som helst genom att vara en expert på att förutse vad den personen vill höra. Mavens är de människor som tycks ha en ändlös kapacitet att samla information inom ett visst område och jämför den med andra intryck. De beskrivs av Gladwell som ovanliga och ovärderliga experter som läser det finstilta när vi andra inte har tid och ser till att små fel blir rätt. De är tillräckligt socialt anpassade för att deras kunskap skall kunna sprida sig och möjligen kunna transformeras till en ”word of mouth –epidemi”, men enligt Gladwell skulle det krävas att en connector är inblandad. Dock skrevs Galdwells bok för snart tio år sedan, vilket innebar ett helt annat klimat för mavens. Idag skrivs det inte bara en stor mängd bloggar om så gott som allting, utan folk känner dessutom till att de skrivs och läser dem när de vill skaffa sig en fristående uppfattning om något. Detta har gjort maven mer tillgängliga och mer oberoende av connectors. Innan de nya sociala mediernas tid var företag tvungna att ta till klurigare metoder för att komma åt mavens kunskaper. Ett exempel på sådana metoder skulle kunna vara att skriva ett telefonnummer på en finare tvål där konsumenten får tycka till om tvålen. Resultatet blir att det så gott som uteslutet ringer in människor med extra mycket kunskap om tvål. Vem skulle annars ta sig tid ett sådant märkligt engagemang eller ens känna de små detaljerna som gör en tvål bra eller dålig?

Under Anders Sjömans föredrag reflekterar jag över att hans alla exempel uteslutet handlar om just mavens som lyckats attrahera enorma massor människor eller pengar till de mest bisarra projekt (ju ”nördigare” desto bättre) helt på egenhand genom internet och slumpen förträfflighet. Ex. Star Wreck som genom microdonationer lyckas skapa en finsk version av Star Trek. Först skapades en kort trailer på ett par minuter, sedan en kortfilm, sedan ett helt avsnitt, nu en långfilm som kommer ha bio premiär i flera länder. Finnen bakom allt har med andra ord gått den omvända vägen, samla publik först, producera och sedan samla in pengar sen. En finne med ett enormt intresse av Star Trek önskar att det fanns fler avsnitt. Han börjar samla på delar av scenografin från serien med hjälp av andra Star Trek –fans. En genuint och okalkylerat intresse eskalerar till en ”fullfeature” storproduktion. Det finns även de från de stora företagsjättarna också dem som gått baklängesstrategin. När Peter Jackson skulle börja planera Sagan om Ringen trilogin höll han en öppen blogg med Sagan om Ringen –fans som alla hade mycket detaljerad uppfattning om hur saker och ting såg ut och kändes. Fansen fick se tidiga utdrag från manuset, kostymer, klipp och därefter komma med egna åsikter. De vars åsikter Jackson verkligen tog till sig fick stå med i eftertexterna av filmen, vilket måste ha varit en högt uppskattad betalning ett sant fan. Ett annat välkänt exempel som Sjömans tar upp är ungdoms TVserien Gossip Girl som började med en svallerblogg för Manhattans brats och omvandlades till en riktig TV-serie som nu har hundratals miljoner viewings världen över. Maven finns i alla former, men det är nästan en förutsättning att området för expertisen är smalt, annars blir det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Det fina med att använda nätet som sin connector är att det även gör experten mindre beroende av en salesmen. Ingen säljare behövs när jag själv kan hitta exakt det jag söker.

Varje dag ökar utbudet av subgenres och fler expert eller mavens kröns och självutnämns. Det enda som inte kommer överleva är mainstreamen skriver Chris Andersson i en legendarisk oktoberartikel i Wired 2004. Andersson skrev därefter en bok om fenomenet och etablerade begreppet long tail som ett vetenskapligt faktum på handelshögskolor och universitet runt om i världen. Istället för att satsa allt på en enda blockbuster, är det i vårt nya klimat mer lönsamt att satsa lite på fler nischade subspår. Dessa subspår kommer aldrig attrahera alla, men i och med att inte göra det (som exempelvis Hush Puppies) kommer de heller aldrig att vara helt ute (som exempelvis Hush Puppies) grafen i försäljningssiffrorna kommer istället att sträcka sig långt och lågt men når aldrig botten - som en lång svans. TV-reklamen har störtat för att ”det inte är någon som kollar på TV längre”. Det finns ju en miljard kanaler som visar exakt det som jag vill se, alla dessa små nischade fack av mavens som umgås med andra likasinnade och gräver djupare och djupare ner i sin nisch. Innebär detta att word of mouth börjar tappa fart? Eller har den bara spätt ut sig och blivit mer global? Istället för att hela högstadieklassen har Hush Puppies är det kanske två, tre som börjat ha dem efter att ha sett dem på karaktären Chuck Bas i ett nedladdat avsnitt av Gossip Girl.

Word of mouth har om något bara blivit mer förkommande, men i stället för en dominerande fluga kan vi märka ett demokratiskt mångfald av tusentals. Det som göder den nya genrationens epidemier skulle kunna vara de verktyg som skapas för att stortera och hitta bland den enorma informationsmassan och hur folk valt att använda dem. Det är dessa verktyg som man idag kanske kan kalla våra connectors och salesmen, men en maven kommer nog alltid att kräva sin originella och genuina nörd.
Om vi ser på kreatörens uttryck med samma behov av mångfald inom subnischifiering innebär det att all som kommunicerar eller visuellt formar en tanke blir relevant för en globalt dynamisk målgrupp. Att tillgodo se våra käraste intressen med tid att utvecklas, har alltså äntligen mognat till att bli ett modernt karriärstrategiskt drag. Oavsett om det är att samla kameraannonser, frossa TV-serier eller måla porträtt i olja som primärt inte påbjuder något annat än sitt eget uttryck.

Opponering på Samuel

Idag opponerade jag på Samuel. Det var svårt. Trots att jag lästa hans 24 sidor långa processbeskrivning 2 gånger blev jag helt blank när jag skulle ställa frågor och komma med förslag på förbättringar. Om sanningen skall fram tror jag att Samuel har pressat fram minnet av sin process. Som så många andra har det tufft i sluttampen och måste prioritera själva jobbet. Hans text var nämligen till speciellt väl byggd för att läsaren skulle ta till sig den.

Självklart kunde jag inte låta bli att tänka på min egen processbeskrivning. Min tanke med hela den här bloggen var att ha en naturlig kronologisk struktur som följde med mig vart jag än gick, eftersom jag visste att tiden i slutet skulle bli knapp ville jag och hitta ett bekvämt sätt att dela upp det. Men blir nog tvungen att överväga någon form av sammanställning utifall att min opponent skall ha möjlighet att ta till sig det arbetet som det faktiskt slutade i.

Det mänskliga ansiktet som kommunikationskanal

Finns det något som attraherar en människas blick så starkt som ett ansikte? Tittar man på en av pressbyråns tidningsställ så ser man en överhängande marionett av omslagen kläs av mänskliga ansikten. Detta är ingen slump. Detta beror primärt antagligen på att man tror sig veta att tidningen säljer bättre om det är ett proportionerligt, lätt photoshopat och gärna kvinnligt ansikte på omslaget. Skälet till detta är att människan medvetet och omedvetet kommunicerar så extremt mycket mer med varandra genom våra ansiktsuttryck än på något annat sätt.

Som barn har man ett så kallat ett snabbsystem med extremt breda valmöjligheter. Barn ser alltså större skillnad på det som man som vuxen har lärt sig är obetydliga skillnader. T.ex. har ett barn i två års åldern mycket lättare för att se skillnad på olika apor av samma art, vilket en vuxen hjärna har lärt sig att inte prioritera (4). Allt eftersom vi växer anpassar eller specialiserar sig vår hjärna på allt mer detaljrika uttryckskoder som passar vår miljö och våra behov iden miljön. Den mänskliga hjärnan är unik på så vis att det kan göra extrem mycket mer avancerade sociala beräkningar utifrån ansiktsuttryck av våra medmänniskor. Detta är kanske det tydligaste exemplet på hur hjärnan evolutionärt har utvecklats sig. Det enorma sociala medvetandet som de flesta människor idag är vana vid hade varit helt omöjligt för fornhistorisk hjärna att hantera. Skälet till denna socialt analyserande utveckling av hjärnan är att det har visat sig var så extremt lönsamt för vår egen överlevnad.
Det finns uttryck som väldigt specifikt säger åt oss vad för känsla som den sändande människan känner inom sig. Vi varnar när vi är arga, ser frågande ut när vi inte för står, rädda ut när vi vill visa vår underlägsenhet, panikslagna om vi har panik etc. Den här mycket centrala, visuella kommunikationen pågår konstant. Men oftast gäller det kommunikation som kanske hade varit svår eller inte ens går att uttrycka i någon annan form. Det är den underliggande kommunikationen jag vill komma åt i ett porträtt.

Tanken om att inte vara någon

Känslan av att vara en bluff eller att man inte alls är så bra som alla andra tror, är kanske en känsla som många någon gång har känt av. Vi kommer inte att komma ifrån den delen som påminner oss om att vi har en osäkerhet eller rädsla som vi egentligen vuxit ur men kommer ihåg och fortfarande respekterar. Många av oss har ofta kreativa men konstiga och irrationella tankar som vi kanske skäms för eftersom en frisk människa förstår konsekvensen av vad det skulle innebära om vi utförde de där konstiga och kanske inte helt accepterade tankarna. Som tur bedöms vi inte för de tankar vi bara tänker utan endast för de tankar som leder till handling. Vi ansvar inte för vad vi tänker utan för vad vi gör.

Som jag ser det, finns det arenor som tillåter oss att leva ut våra tankar till olika grader. Ett exempel på en sådan arena med viss acceptens skulle kunna var en Beckmansfest, det dricks en massa billig öl och jag kanske erkänner något som jag annars inte skulle ha erkänt för någon som jag annars kanske inte brukar prata med så mycket, jag kanske dansar jättefult eller röker cigaretter fast än jag inte röker. Sedan finns det arenor som tillåter ännu större grad av öppenhet till känslomässigt styrda handlingar. Ett exempel på en sådan menar jag är måleri. Där finns handlingen, dokumenterad för allmän beskådan och vad jag än gör så behöver jag inte oroa mig för att någon skall säga att det var direkt fel. Men något händer när jag visa upp det jag gör. Jag skapar en roll av mig själv som jag får ett förhållande och ansvar till. Kanske är det därför som jag tidigare fruktat att inleda en karriär som konstnär eller målare för att jag har älskat den isolerade sfären som varit? Kanske har jag fruktat att jag på något sätt skulle börja förhålla mig hårdare till vad folk förväntar sig, trots att jag vet att jag inte borde.

Varför är det så vanligt att vi, som bor i ett välfärdssamhälle med överflöd av alla möjliga resurser, ofta fokuserar på de delarna som tynger vår självbild? Är det för att vi evolutionärt sett har gynnats av att identifiera risker och på så vis lärt oss att undvika dem? Är det en paradoxal teknik för att göra världen bättre? Under den här processen har jag verkligen försökt utsatta mig för den situation som jag så länge respekterat på fel sätt. Samtidigt inser jag hur mycket den här negativa analysmetoden har präglat det kommersiella kreatörsyrket. Det är självklart att människor använder sitt medvetande när vi skapar för andra människor. Trots allt är det vårt medvetande, förmåga till kommunikation, kreativt och analytiskt tänkande som gör oss till människor. Och med dessa privilegier kommer laster. Laster som analyserar och kommer upp med kreativa förslag till varför just jag är en bluff men inte du.

Intervjuerna

Någon av dem som jag målat i den här serien har jag spenderat mer tid med än de andra, men samtliga har gått samtidigt som jag under tre år på Beckmans med allt vad det inneburit. Oavsett intervjuar jag dem alla med samma ambition samla deras aktuella och uppriktiga tankar. Idén föddes av att jag ville lyssna till dem när jag målade dem. En bit in i måleriet övergår jag från ett ytligt avbildande fokus till att slutas upp av slumpmässigt laddade intuitioner vilket gör mina penseldrag allt mer irrationella på gott och på ont. Det är alla dessa som irrationella penseldrag som driver mitt intresse och nyfikenhet för måleri eftersom det tar mig till att skapa ett utryck som jag inte hade kunnat skapa på något annat sätt. Jag har kontroll över dem, men samtidigt inte. Jag vet inte hur penseldraget kommer att se ut, inte exakt, ibland inte alls. Men något påbjuder mig att dra dem. Och det är dessa påbjudningar som blir mindre och mindre beräknande och kanske mer och mer känslomässigt involverade i processen som jag försatt mig i. För att knyta fler sinnen till den personen som jag porträtterar, har jag nu valt att lyssna jag på dennes inspelning medan jag arbetar. Jag tidigare märkt att när jag målat till en 12 timmar lång ljudbok, så finns den ljudboken i kvar tavlan. Varje gång jag tittar på den tavlan så minns jag ljudboken mycket närvarande precis vid de partier som jag arbetat med just då. Jag inbillar mig att en del av sinnesstämning i ljudboken kanske t.o.m. kan uppfattas av andra åskådare. I vart fall är min ambition att intervjuerna skall ha samma effekt på dessa porträtt. Låta dem hjälpa mig att komma närmare subjektet och stärka autenticiteten I vad de förmedlar.

Porträtten

När jag själv påbörjar en målning planerar jag alltid först vilken känsla jag vill komma åt. Det händer ofta att jag fokuserar mycket på de drag som motivet kanske inte är stolt över. Detta tror jag grundar sig i att människor generellt sett har en förmåga att känna sig osäkra på vad folk tycker om de drag som skiljer dem från mängden. Men i mina porträtt är dessa särdrag absolut bärande.

Uppdaterad projektbeskrivning

Titel
Porträtt av framtiden

Vad
En porträttserie som bygger på intervjuer av avgångselever från Beckmans Designhöskola.

Hur
Porträtten kommer vara i olja på duk. Framför målningarna hänger separata hörlurar med elevernas egna uppläsningar gällande deras tankar om framtden och vad de har tänkt spela för roll i den. Jag kommer även att skapa en enklare hemsida som dokumenterar och presenterar projektet.

Varför
Jag vill använda Beckmans examensutställning som exponeringsplats för mitt måleri och samtidigt öka medvetandet för måleri som visuell kommunikationsform.

Handledare
Anneè Olofson
Jens Fänge
Björn Springfeldt
Henrik Nygren

Porträttserie

Tror att det jag behöver en tydligare uppgift/breif? Har funderat kring att den skulle kunna vara "Visa måleriets unika egenskaper som visuell kommunikationsteknik" och tänkte bestämma mig för att göra en porträttserie av så många andra Beckmanselever som jag bara hinner. Eventuellt med audio till varje porträtt, som tema på det de talar om tänkte jag mig Beckmanselevens syn på framtiden. Detta känns kul, effektivt, enkel koppling till intresset som för folk till Beckmans samtidigt som det blir lättare att tala om vad det är målningarna kommunicerar och kunna relatera till hur bra/fungerande den kommunikationen är.

Till detta kommer jag skriva om "Hur har en traditionell konstform blivit en modern kommunikatör?", "Varför ett mänskligt ansikte kommunicerar starkare än något annat" och "Vilka är måleriets unika kommunikationsfördelar och varför".

Prestation

Just nu har jag det tungt. Har försökt jobba utifrån miljöerna på skolan, men känner att det inte händer något. Har också försökt att jobba fritt utifrån mig själv, men vägen känns bara helt låst. Jag har ingen ro till att kom in i det, eftersom jag inte vet hur jag skall förklara det. Känns nästan som att jag försöker imitera mig själv snarare än att jobba på någon form av utveckling (kanske hade det varit lättare om jag hade haft hela tiden kvar på mig?..).

Jag vill att mitt arbete skall kännas rätt och bra genom hela processen. När jag känner som jag gör nu, brukar det betyda att jag är på väg åt fel håll och att det är dax att skrota en darling och hugga ta i något konkret. Jag kan inte jobba och samtidigt känna som jag har gjort nu.

Varför en traditionell konstform är en modern kommunikatör

För mig handlar examensarbetet handlar om framtiden. Hur jag ser den och vilka av mina styrkor som visuell kommunikatör avgör vilken roll jag kommer spela i den? Reklam och grafisk form bryter sina egna gränser konstant, mediets hierarkiska roll avdramatiseras. Frågan är hur länge reklam kommer spela rollen som det lukrativa och åtråvärda bruket av kreativ talang?

Fokus på specialitet blir allt mer betydande och kreatörer blir mer medvetna om sitt kreativa kapital. Dessutom tenderar meddelanden i den kommersiella sfären att bli mer och mer direkta och personliga. Anledningen till detta är att det kommunicerar starkare. Den stora massan har bytts ut mot specifika personer eller smala målgrupper. Framgångsrika kommunikatörer påminner sig själva om att inte underskatta mottagarens intelligens och heller inte överskatta deras engagemang. En aspekt som egnagerar en mottagare - är sanning och uppriktighet. Detta har var ett känt verktyg för kommunikatörer sedan den kreativa revolutionen.

Jag har bytt ut det kommersiella meddelandet mot en personlig definition av min roll som modern kreatör. Det ovanliga med mitt examensarbete är att den erbjuder åskådaren förtroendet att tänka själv, något vi ofta glömmer bort att uppskatta. Jag har också använt mig av en teknik som är traditionellt förknippad med konst. Att utforska närliggande områden till reklam och grafisk form är viktig del Beckmans moderna förhållande till utvecklingen av det visuella uttryckets mångfald.

Jag älskar dig icke

Svårt att låta bli att fundera

Jag kan inte låta bli att reflektera över vad jag skall säga om det här... Vad är det exakt? En examen? Vet inte om den här sitter. Den känns inte så tung som jag tänkt mig. Å andra sidan kanske inte examensjobbet häller är så tungt som jag tänkt mig? Det är nog det oroar mig, ironiskt nog.

Vad skulle göra den tavlan starkare? Vad skulle kunna bygga ut ämnet som verkar vara koncentrerat kring examination? Tidigare har jag sett den här stora tavlan som en sorts central del av en installation. Att det skulle tillkomma som små målningar med stilleben, små detaljer från samma rum. Men nu funderar jag över att göra 3-4 porträtt av personer i klassen. Hänga alla för beskådan samtidigt som man kan lyssna på flera, kanske alla i klassen pratar om vad de har gjort och vad de skall göra sedan. Röstslingor i loop krig 1-2 min långa fördelade i olika hörlurar. Jag tänker att detta kan ge mer av ett underlag till bedömningen av hur väl mina målningar kommunicerar? Detta skall jag ta upp med Marie-Louise imorgon.

Just nu skulle jag sammanfatta mitt examensarbete såhär:
Mitt examensarbete är en undersökning i måleriets möjligheter och begränsningar som visuell kommunikationsform. Projektet avser att förmedla mitt förhållningssätt till mig själv som kreatör och vad som särpräglar min förmåga att uttrycka mig. Projektet avser även att förvärva mångfalden av det personliga uttrycket som jag tror är vitalt för Beckmans och dess moderna förhållande till utveckling. Jag kommer tala kring synen på måleri, examination, marving och framtiden.

Som grafisk representation av projektet kommer jag ta fram en hemsida där intervjuer, texter och bilder kan läsas, lyssnas och ses.

Målning forts. 2

Målning forts.

Ryckstart

...

Sitter framför tavlan och har ingen aning hur jag skall börja. Duken är så perfekt och ren och stor. Jag funderar kring rum, kring skolan, kring min opponering och vad jag skall säga..