Tekniken som jag tänker den, är inte omöjlig, bara orimlig att hinna framställa till utställningen. Det betyder att jag inte kan hänga upp upplevelsen på endast tekniken, jag satsar på att fixa den, men fokuserar på en "twist" den förmår att förmedla. Alltså inte bara en öppen kanal á la McLuhan, som jag egentligen hade velat. Att endast se den som ett globalt förenande konstverk där "medium is the message" blir för löst, inte tillräckligt intressant utan ett autentiskt utförande på utställningen. Idéerna till vad portalen skulle kunna användas till har kokat över sedan länge. Att behöva välja och bara utföra en av dem känns skrymmande för den svällande ursprungstanken.
Tex. skulle jag sätta den i omklädningsrum runt om i världen, skulle hela projektet plötsligt handla om skam, globala skönhetsideal eller omprioritering till söka bekräftelse i en större, global offentlighet istället för en lokal? Om jag satta skärmarna endast i barer som fungerade som lunchrestauranger på dagarna och såg till att placera kopplingsskärmen med ett uträknat tidskillnad skulle man kunna se en Amerikansk version av sig själv nykter när man själv var på baren på kvällen och en full version när man var där och åt lunch. En sådan placering skulle bli en kommentar på hur vår alkoholacceptans ser ut och hur tidsbunden den är. Men det blir ju inte vad jag ville med mitt exjobb.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar