En sammanfattning av förnuft och känsla

Efter att ha arbetat på bloggen med ambitionen att uppriktigt dokumentera mina spontana tankar, känslobetonade så väl som strategiska reflektioner, vill jag sammanfattningsvis tro att den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla lyser igenom.

Jag har tidigare sett på reklam som konsten att förutse en efterfrågad effekt av ett lustfyllt arbete. Definitionen av ett lustfyllt arbete var för mig ett rationellt och försörjande system där känslostyrda uttryck fick vistas, beundras och utvecklas . Visst föreställde jag mig kompromisser, det är en del av arbetet. Men allt eftersom framtidens konturer klarnade insåg jag att det inte var kompromisserna i arbetet som var den verkliga utmaningen, det var kompromisserna hos mig själv. Jag tror föreställningen om reklambranschens roll som det mest åtråvärda, lukrativa utnyttjandet av kreativ talang bleknade I takt med att bilden av mig själv klarnade.

Mitt mål med det här examensarbetet var att på ett uppriktigt sätt visa mina personliga särdrag som visuell kommunikatör och reflektera över vem jag vill vara efter skolan.

Min utmaning var att ta plats inom de rationella ramar som jag har givit mig själv och acceptera måleriet som bärande del i mitt examensarbete.

Min lösning var att med porträttserien ta upp avgångselevers drömmar och förväntningar på framtiden. Den visar min tolkning av hur de reflekterar kring samma framtid som jag står inför. Intervjuerna har dokumenterats i form av ljudspår, vilka för mig fungerade som en konkret grund till vad jag utmanar måleriet att kommunicera. Trots att jag har haft fullt stöd från handledare och lärare på skola lyckades jag helt enkelt inte rationalisera bort min rationella boja. Intervjuerna blev en förutsättning för att simulera friheten jag behövde för att känna mig trygg med att uttrycka mina egna förhoppningar på framtiden och på mig själv. Den processen gav mig insikt att det är vår strategiska kreativitet till hur vi passar in våra viljor som sätter gränserna för hur mycket vi visar av oss själva och vårt eget personliga uttryck.
Min slutsatts är att allt kommunicerar och att det är vårt moderna behov av att förklara våra mänskliga beteenden för oss själva som ofta håller vårt utforskande tillbaka. Men genom att ställa ut i en uttrycksform som är ovanlig för det här forumet ökar jag även acceptansen för den. Det faktum att min utbildning till hösten byter namn från reklam och grafisk form till visuell kommunikation ser jag som en bekräftelse på att den utveckling jag själv genomgått, har och kommer fortsätta att utmärka många fler studenter Beckmans. Jag tror att detta grundar sig i att skolan uppmuntrar en nyfikenhet på studenten själv som kreatör eller kommunikatör. Oavsett om att det innebär att studenter fördjupar sig det som ligger utanför ramen av utbildningens namn påbjudit.

Den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla inom sfären för Reklam och Grafisk From existerar endast hos kreatören själv. Det är en paradoxal sfär där det ovanliga inspirerar till acceptans och människor beskriver sig som andra för att få vara sig själva.

Redigering av intervjuer

Idag redigeras ljudet i intervjuerna för att under natten skickas till överförande till skrift för trycksaken.

Trycksaken som kommer troligtvis att bli en 70 x 100 affisch med alla ord som ingår i det långa ljud spåret. Eventuellt kommer även mina frågor att vara med. Varje textrad kommer inledas med en miniatyr av tavlorna.

Sista intervjun för nu

Idag intervjuade och skissfotograferade jag Klara i mode, den tredje och sista enligt planeringen. Jag skulle vilja komma upp det orimliga antalet av sju målningar men fasar för att jag får vara nöjd med tre.

Jag har även fått kommentarer på min processbeskrivning som jag måste se över.

Någon form av sammanfattning

Jag har intervjuat tre avgångselever från Beckmans Designhögskola angående deras tankar om framtiden och vad de själva planerar att spela för roll i den. Utifrån dessa intervjuer har jag skapat en porträttserie i den visuella uttrycksformen jag som har kommit att identifiera mig med. Min ambition är att använda examensutställningen som exponeringsplats för mitt oljemåleri, mina tankar om visuell kommunikation och den autenticitet som jag hoppas talar lika starkt till den betraktande besökaren som till mig själv.

Slumpen

Måleri är ett tekniskt arbete som verkar parallellt med slumpen. Efter fotografiets tillkomst avtog fokuset på måleriets dokumenterande funktion. Detta innebar att andra dimensioner fick mer spelrum och stimulans att utvecklas. När jag besöker Francis Bacons ateljé i Dublin, får jag kontakt med den lokala Bacon experten Mark Aherne. Mark berättar om hur Francis Bacon började med en väldigt frihändig blandning av färger och penselrörelser tills det att något på duken hände som gjorde honom driven ta det vidare åt ett visst håll. När den fria formen var rätt arbetade han ut de eventuella figurativa detaljerna. Som så många andra målare hade Francis Bacon svårt att låta bli att driva sina tavlor för långt. Om ingen från galleriet kom och tog dem ifrån honom i tid hade sannerligen alla verk stupat för ett oundvikligt öde uppger Bacon själv i en intervju med David Sylvester.

Jag kan ofta tycka att vårt orsakstänkande förstör för oss. Finns det inte en uppenbar orsak till något så uppfinner vår högre hjärnhalva en. Det finns åtskilliga exempel på detta. Ett av dem är det begrepp som vi kallar för tur, nämligen att slumpen slumpade sig på ett sätt som gynnade oss. Slumpen är en oerhört viktigt del av måleriet och för att slumpen skall slumpa sig på ett sätt som jag finner gynnande för min målning måste jag ta risker. Hade jag haft råd skulle jag ibland vilja ha möjligheten att leva ut mina känslor som slår mig när jag har försökt driva något bra vidare och råkat rasera det. Francis Bacon som i sin ateljé hade mängder av sönderskurna dukar som bidrog till det utlevande kaoset. Men det finns egentligen ingen direkt rationell förklaring till detta. Vi hade exempelvis lika gärna ha kunnat acceptera vårt misstag och istället måla överduken för att kunna använda den igen, men istället valde vi att förstöra den. Vår högra hjärnhalva skulle sannolikt kunna producera en förklaring om att Francis Bacon gjorde detta för att han hade råd och för att det gagnade bilden av honom som en kompromisslös konstnärssjäl. Men i själva verket handlar det förmodligen om att Francis Bacon precis som jag är en känslomässigt styrd varelse i en rationell värld som kan välja att välja. Men en mer utlevande sådan. Kanske är det därför som hans målningar kommunicerar så mycket av människans djuriska våldsamhet? Bacon är ett exempel på en man som inte det rationella orsakstänkandet stå i vägen för hans behandling av duken. Antingen accepterar vi den impulsiva känslan som den är eller så förtöjer vi den med rationella band som gör att vi låter bli att skära sönder duk bara för att vi hade “otur”. Vi skulle istället kunna ge hän för våra uppblossade känslor som en belöning för att vi vågade driva vidare på vår intuition från första början? Det förhållningssättet skulle kunna beskrivas som ett rationellt system för att leva ut den irrationella - ett system av den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla.

Konsten att tänka själv 2

Jag inleder med att damma av och uppdatera ett tidigare inlägg från en gammal projektbeskrivning.

Most people are other peole. Their thoughts are someone elses opinons, their lives a mimicry, their passions a quotation.
Oscar Wilde

Jag upplever ofta att människor som bedömer och verkar i reklambranschen tenderar att ansluta sig till en kollektiv uppfattning. Det finns viss trygghet i att inte tänka själv, utan istället adoptera etablerade åsikter och begränsa sina egna inom dem. Att imitera är en grundläggande teknik för att lära sig, att censurera sin åsikt är prioritera ambitionen att passa in i en grupp framför ansträngningen att bidra med sig själv. En kreatör som är för rädd för att uttala ”dåliga idéer” kommer aldrig bidra till att gruppen exploaterar sin uppgift, utan snarare får den att implodera. Men jag skulle vilja driva detta längre för att bygga en rationell brygga över till hur reklam på mer än ett sätt leker med det faktum att människan är en känslostyrd varelse i ett rationellt samhälle. Och då syftar jag inte på att vi genom att tittar på en blank Volvo med en attraktiv man i som lyssnar på skön musik ökar vår vilja att rationellt förklara för oss själva varför mannen i filmen praktiskt taget är precis som vi när så inte är fallet…

Vad är det som skiljer oss från ett djur? Självklart skulle de flest av oss kunna komma på ett flertal exempel, men ett av dem är att vi är det enda djuret som pensionssparar. Och då menar jag i den bemärkelsen att vi är det enda djuret som kan tänka och planera långsiktigt, vi är dessutom det enda djuret som vet att vi skall dö (5). Är detta ett privilegium eller förbannelse? En sak är säker och det är detta bidrar till att vi inte enbart lever i stunden, vi planerar och söker ett syfte till nästa n precis allt. De flest människor har som utgångspunkt att få sina känslor att överensstämma med samhället som vi lever i. Det finns självklart stunder då vi inte lyckas med detta, alltså när våra känslor är starkare än vår rationella sida. Men generellt tar vi till strategiska knep för att leva ut våra känslor på ett sätt som vi kan acceptera.

Skall vi anpassa vårt samhälle efter hur vi är eller skall vi anpassa oss själva efter hur vårt samhälle? Människan har generellt sätt svårt att acceptera att något inte har ett rationellt syfte. Detta blir extra tydligt när det handlar om reklam och grafisk form eftersom det traditionellt sett är format som ämnar att på ett tydligt sätt kommunicera ett meddelande till en mottagare. Förstår vi inte budskapet kan vi bli emotionellt stötta för vi känner oss dumma och visa vår besvikelse på oss själva genom att kalla reklamen för dåligt. Vilket den då kanske är, om ett signifikant tecken för bra reklam får mottagen att förstå och ta budskapet till sig. Men det intressanta om det här är att vi med andra ord blir arga när ett varumärke inte har tänkt klart åt oss. Är det för att vi är vana vid att få all kommunikation serverad eller uppmanas vi för sällan till att tänka och känna efter själva? Jag tycker själv att detta är något som en målning är beroende av, att mottagaren finner lust till att engagera sig. Vi skulle kunna kalla det för analog interaktiv kommunikation. Motiveras mottagaren till att göra detta kan en bra målning växa oerhört stark.

Ett rationellt försök att förankra måleri i modern kommunikation

Något som länge har intresserat mig är den förföriskt underhållande driften att rationalisera det mänskliga, känslodrivna uttrycket i den moderna världen. Jag kommer utifrån populärkommunikationsteorier om word of mouth motivera varför I princip vilket genuint intresse som helst är precis vad det moderna massmediala samhället efterfrågar och utvecklas av.

Malcolm Gladwells debutbok ”The Tipping Point” inleds med en fascinerande historia om Hush Puppies. Från att ha varit ett skomärke som säljer 30´000 par om året på outlets runt om i USA, välsignades Hush Puppies med en så kallad tipping point. I sin bok förklarar Gladwell att skorna hade börjat köpas upp av småbutiker kring the Village på Manhattan och efter det eskalerat till att stora modedesigners som Anna Sui frågat Hush Puppies om de får inkludera skorna i sina vårkollektioner. Skornas popularitet växte genom USA över Atlanten till min högstadieskola 3 år senare. Alla i min klass hade de toffelliknande mockaskorna med skumgummisula i minst två färger.

Någon på Lower Estside fick mig indirekt att vilja ha ett par skor med precis samma kraft som den inledande historien fick mig att vilja köpa och läsa The Tipping Point, en bokkategori som jag aldrig tidigare hade känt något större intresse av. En bokkategori som handlar om hur vår moderna värld fungerar, sanningar som tycks utlova ett försprång i prövande diskussioner och historier som blir extra fascinerande för att frågor som jag haft fick rationellt fotfäste. Att veta något om något och att ha något intressant att säga, även om källan är en international bestseller, är ett klassiskt recept på god självbild och förutsättningen till att bli en ”Da Vinci Koden” inom non-fiction. Tisdagen den 23 november 2009 gick jag på ett seminarium om word of mouth som Anders Sjöman höll i samband med Stockholms filmfestival. Föredraget kretsade som väntat kring de gamla, nya sociala nätverken som börjar ge mina öron eksem. Allt på den väntade listan fanns med, twitter, facebook, youtube, blogspot etc. Men det spelar ingen roll, för varje gång någon drar sitt föredrag om de sociala nätverken får man höra något nytt som kanske kan vara värt att berätta vidare. Det värsta skulle ju vara att inte hänga med, att inte tänka rätt eller snarare att inte vara medveten om vad man struntar i när man ex. väljer att utforma en kampanj på ett traditionellt sätt.

Vad får människor att vilja berätta saker för varandra? Vad får folk att lyssna? Gladwell delar upp förutsättningarna för att en social epidemi skall kunna sprida sig i tre karaktärsdrag - connectors, salesmen och mavens. Dessa tre utgör the ”law of the few” (vilket kan tolkas som att de är få till antalet men att det är de som bestämmer vad som når en s.k. tipping point). Dessa spelar en enormt stor roll i våra liv utan att vi tänker på det skriver Gladwell. Hur ofta går vi på en dyr restaurang som vi inte har fått rekommenderad av en vän med någon form av gastronomiskt förtroende? Och är det så att vi tycker att restaurangen är bra talar vi gärna om den för att göra tipset till vårt och på så sätt få en form av utdelning från den investering vi gjort (sedan är frågan vilket gastronomiskt förtroende vi har…). Connectors kallar Gladwell dem som kan och pratar med alla. De har ett stort och gränsöverskridande nätverk fullt av fler små bekantskaper och även deras förtroende. Connectors är också dem som ofta intuitivt introducerar människor för varandra från olika kretsar. De har extremt lätt för att få kompisar som efterfrågar deras sällskap. En salesmen beskriver Gladwell kort och gott som en person som kan sälja eller övertyga vem som helst om vad som helst genom att vara en expert på att förutse vad den personen vill höra. Mavens är de människor som tycks ha en ändlös kapacitet att samla information inom ett visst område och jämför den med andra intryck. De beskrivs av Gladwell som ovanliga och ovärderliga experter som läser det finstilta när vi andra inte har tid och ser till att små fel blir rätt. De är tillräckligt socialt anpassade för att deras kunskap skall kunna sprida sig och möjligen kunna transformeras till en ”word of mouth –epidemi”, men enligt Gladwell skulle det krävas att en connector är inblandad. Dock skrevs Galdwells bok för snart tio år sedan, vilket innebar ett helt annat klimat för mavens. Idag skrivs det inte bara en stor mängd bloggar om så gott som allting, utan folk känner dessutom till att de skrivs och läser dem när de vill skaffa sig en fristående uppfattning om något. Detta har gjort maven mer tillgängliga och mer oberoende av connectors. Innan de nya sociala mediernas tid var företag tvungna att ta till klurigare metoder för att komma åt mavens kunskaper. Ett exempel på sådana metoder skulle kunna vara att skriva ett telefonnummer på en finare tvål där konsumenten får tycka till om tvålen. Resultatet blir att det så gott som uteslutet ringer in människor med extra mycket kunskap om tvål. Vem skulle annars ta sig tid ett sådant märkligt engagemang eller ens känna de små detaljerna som gör en tvål bra eller dålig?

Under Anders Sjömans föredrag reflekterar jag över att hans alla exempel uteslutet handlar om just mavens som lyckats attrahera enorma massor människor eller pengar till de mest bisarra projekt (ju ”nördigare” desto bättre) helt på egenhand genom internet och slumpen förträfflighet. Ex. Star Wreck som genom microdonationer lyckas skapa en finsk version av Star Trek. Först skapades en kort trailer på ett par minuter, sedan en kortfilm, sedan ett helt avsnitt, nu en långfilm som kommer ha bio premiär i flera länder. Finnen bakom allt har med andra ord gått den omvända vägen, samla publik först, producera och sedan samla in pengar sen. En finne med ett enormt intresse av Star Trek önskar att det fanns fler avsnitt. Han börjar samla på delar av scenografin från serien med hjälp av andra Star Trek –fans. En genuint och okalkylerat intresse eskalerar till en ”fullfeature” storproduktion. Det finns även de från de stora företagsjättarna också dem som gått baklängesstrategin. När Peter Jackson skulle börja planera Sagan om Ringen trilogin höll han en öppen blogg med Sagan om Ringen –fans som alla hade mycket detaljerad uppfattning om hur saker och ting såg ut och kändes. Fansen fick se tidiga utdrag från manuset, kostymer, klipp och därefter komma med egna åsikter. De vars åsikter Jackson verkligen tog till sig fick stå med i eftertexterna av filmen, vilket måste ha varit en högt uppskattad betalning ett sant fan. Ett annat välkänt exempel som Sjömans tar upp är ungdoms TVserien Gossip Girl som började med en svallerblogg för Manhattans brats och omvandlades till en riktig TV-serie som nu har hundratals miljoner viewings världen över. Maven finns i alla former, men det är nästan en förutsättning att området för expertisen är smalt, annars blir det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Det fina med att använda nätet som sin connector är att det även gör experten mindre beroende av en salesmen. Ingen säljare behövs när jag själv kan hitta exakt det jag söker.

Varje dag ökar utbudet av subgenres och fler expert eller mavens kröns och självutnämns. Det enda som inte kommer överleva är mainstreamen skriver Chris Andersson i en legendarisk oktoberartikel i Wired 2004. Andersson skrev därefter en bok om fenomenet och etablerade begreppet long tail som ett vetenskapligt faktum på handelshögskolor och universitet runt om i världen. Istället för att satsa allt på en enda blockbuster, är det i vårt nya klimat mer lönsamt att satsa lite på fler nischade subspår. Dessa subspår kommer aldrig attrahera alla, men i och med att inte göra det (som exempelvis Hush Puppies) kommer de heller aldrig att vara helt ute (som exempelvis Hush Puppies) grafen i försäljningssiffrorna kommer istället att sträcka sig långt och lågt men når aldrig botten - som en lång svans. TV-reklamen har störtat för att ”det inte är någon som kollar på TV längre”. Det finns ju en miljard kanaler som visar exakt det som jag vill se, alla dessa små nischade fack av mavens som umgås med andra likasinnade och gräver djupare och djupare ner i sin nisch. Innebär detta att word of mouth börjar tappa fart? Eller har den bara spätt ut sig och blivit mer global? Istället för att hela högstadieklassen har Hush Puppies är det kanske två, tre som börjat ha dem efter att ha sett dem på karaktären Chuck Bas i ett nedladdat avsnitt av Gossip Girl.

Word of mouth har om något bara blivit mer förkommande, men i stället för en dominerande fluga kan vi märka ett demokratiskt mångfald av tusentals. Det som göder den nya genrationens epidemier skulle kunna vara de verktyg som skapas för att stortera och hitta bland den enorma informationsmassan och hur folk valt att använda dem. Det är dessa verktyg som man idag kanske kan kalla våra connectors och salesmen, men en maven kommer nog alltid att kräva sin originella och genuina nörd.
Om vi ser på kreatörens uttryck med samma behov av mångfald inom subnischifiering innebär det att all som kommunicerar eller visuellt formar en tanke blir relevant för en globalt dynamisk målgrupp. Att tillgodo se våra käraste intressen med tid att utvecklas, har alltså äntligen mognat till att bli ett modernt karriärstrategiskt drag. Oavsett om det är att samla kameraannonser, frossa TV-serier eller måla porträtt i olja som primärt inte påbjuder något annat än sitt eget uttryck.

Opponering på Samuel

Idag opponerade jag på Samuel. Det var svårt. Trots att jag lästa hans 24 sidor långa processbeskrivning 2 gånger blev jag helt blank när jag skulle ställa frågor och komma med förslag på förbättringar. Om sanningen skall fram tror jag att Samuel har pressat fram minnet av sin process. Som så många andra har det tufft i sluttampen och måste prioritera själva jobbet. Hans text var nämligen till speciellt väl byggd för att läsaren skulle ta till sig den.

Självklart kunde jag inte låta bli att tänka på min egen processbeskrivning. Min tanke med hela den här bloggen var att ha en naturlig kronologisk struktur som följde med mig vart jag än gick, eftersom jag visste att tiden i slutet skulle bli knapp ville jag och hitta ett bekvämt sätt att dela upp det. Men blir nog tvungen att överväga någon form av sammanställning utifall att min opponent skall ha möjlighet att ta till sig det arbetet som det faktiskt slutade i.

Det mänskliga ansiktet som kommunikationskanal

Finns det något som attraherar en människas blick så starkt som ett ansikte? Tittar man på en av pressbyråns tidningsställ så ser man en överhängande marionett av omslagen kläs av mänskliga ansikten. Detta är ingen slump. Detta beror primärt antagligen på att man tror sig veta att tidningen säljer bättre om det är ett proportionerligt, lätt photoshopat och gärna kvinnligt ansikte på omslaget. Skälet till detta är att människan medvetet och omedvetet kommunicerar så extremt mycket mer med varandra genom våra ansiktsuttryck än på något annat sätt.

Som barn har man ett så kallat ett snabbsystem med extremt breda valmöjligheter. Barn ser alltså större skillnad på det som man som vuxen har lärt sig är obetydliga skillnader. T.ex. har ett barn i två års åldern mycket lättare för att se skillnad på olika apor av samma art, vilket en vuxen hjärna har lärt sig att inte prioritera (4). Allt eftersom vi växer anpassar eller specialiserar sig vår hjärna på allt mer detaljrika uttryckskoder som passar vår miljö och våra behov iden miljön. Den mänskliga hjärnan är unik på så vis att det kan göra extrem mycket mer avancerade sociala beräkningar utifrån ansiktsuttryck av våra medmänniskor. Detta är kanske det tydligaste exemplet på hur hjärnan evolutionärt har utvecklats sig. Det enorma sociala medvetandet som de flesta människor idag är vana vid hade varit helt omöjligt för fornhistorisk hjärna att hantera. Skälet till denna socialt analyserande utveckling av hjärnan är att det har visat sig var så extremt lönsamt för vår egen överlevnad.
Det finns uttryck som väldigt specifikt säger åt oss vad för känsla som den sändande människan känner inom sig. Vi varnar när vi är arga, ser frågande ut när vi inte för står, rädda ut när vi vill visa vår underlägsenhet, panikslagna om vi har panik etc. Den här mycket centrala, visuella kommunikationen pågår konstant. Men oftast gäller det kommunikation som kanske hade varit svår eller inte ens går att uttrycka i någon annan form. Det är den underliggande kommunikationen jag vill komma åt i ett porträtt.

Tanken om att inte vara någon

Känslan av att vara en bluff eller att man inte alls är så bra som alla andra tror, är kanske en känsla som många någon gång har känt av. Vi kommer inte att komma ifrån den delen som påminner oss om att vi har en osäkerhet eller rädsla som vi egentligen vuxit ur men kommer ihåg och fortfarande respekterar. Många av oss har ofta kreativa men konstiga och irrationella tankar som vi kanske skäms för eftersom en frisk människa förstår konsekvensen av vad det skulle innebära om vi utförde de där konstiga och kanske inte helt accepterade tankarna. Som tur bedöms vi inte för de tankar vi bara tänker utan endast för de tankar som leder till handling. Vi ansvar inte för vad vi tänker utan för vad vi gör.

Som jag ser det, finns det arenor som tillåter oss att leva ut våra tankar till olika grader. Ett exempel på en sådan arena med viss acceptens skulle kunna var en Beckmansfest, det dricks en massa billig öl och jag kanske erkänner något som jag annars inte skulle ha erkänt för någon som jag annars kanske inte brukar prata med så mycket, jag kanske dansar jättefult eller röker cigaretter fast än jag inte röker. Sedan finns det arenor som tillåter ännu större grad av öppenhet till känslomässigt styrda handlingar. Ett exempel på en sådan menar jag är måleri. Där finns handlingen, dokumenterad för allmän beskådan och vad jag än gör så behöver jag inte oroa mig för att någon skall säga att det var direkt fel. Men något händer när jag visa upp det jag gör. Jag skapar en roll av mig själv som jag får ett förhållande och ansvar till. Kanske är det därför som jag tidigare fruktat att inleda en karriär som konstnär eller målare för att jag har älskat den isolerade sfären som varit? Kanske har jag fruktat att jag på något sätt skulle börja förhålla mig hårdare till vad folk förväntar sig, trots att jag vet att jag inte borde.

Varför är det så vanligt att vi, som bor i ett välfärdssamhälle med överflöd av alla möjliga resurser, ofta fokuserar på de delarna som tynger vår självbild? Är det för att vi evolutionärt sett har gynnats av att identifiera risker och på så vis lärt oss att undvika dem? Är det en paradoxal teknik för att göra världen bättre? Under den här processen har jag verkligen försökt utsatta mig för den situation som jag så länge respekterat på fel sätt. Samtidigt inser jag hur mycket den här negativa analysmetoden har präglat det kommersiella kreatörsyrket. Det är självklart att människor använder sitt medvetande när vi skapar för andra människor. Trots allt är det vårt medvetande, förmåga till kommunikation, kreativt och analytiskt tänkande som gör oss till människor. Och med dessa privilegier kommer laster. Laster som analyserar och kommer upp med kreativa förslag till varför just jag är en bluff men inte du.

Intervjuerna

Någon av dem som jag målat i den här serien har jag spenderat mer tid med än de andra, men samtliga har gått samtidigt som jag under tre år på Beckmans med allt vad det inneburit. Oavsett intervjuar jag dem alla med samma ambition samla deras aktuella och uppriktiga tankar. Idén föddes av att jag ville lyssna till dem när jag målade dem. En bit in i måleriet övergår jag från ett ytligt avbildande fokus till att slutas upp av slumpmässigt laddade intuitioner vilket gör mina penseldrag allt mer irrationella på gott och på ont. Det är alla dessa som irrationella penseldrag som driver mitt intresse och nyfikenhet för måleri eftersom det tar mig till att skapa ett utryck som jag inte hade kunnat skapa på något annat sätt. Jag har kontroll över dem, men samtidigt inte. Jag vet inte hur penseldraget kommer att se ut, inte exakt, ibland inte alls. Men något påbjuder mig att dra dem. Och det är dessa påbjudningar som blir mindre och mindre beräknande och kanske mer och mer känslomässigt involverade i processen som jag försatt mig i. För att knyta fler sinnen till den personen som jag porträtterar, har jag nu valt att lyssna jag på dennes inspelning medan jag arbetar. Jag tidigare märkt att när jag målat till en 12 timmar lång ljudbok, så finns den ljudboken i kvar tavlan. Varje gång jag tittar på den tavlan så minns jag ljudboken mycket närvarande precis vid de partier som jag arbetat med just då. Jag inbillar mig att en del av sinnesstämning i ljudboken kanske t.o.m. kan uppfattas av andra åskådare. I vart fall är min ambition att intervjuerna skall ha samma effekt på dessa porträtt. Låta dem hjälpa mig att komma närmare subjektet och stärka autenticiteten I vad de förmedlar.

Porträtten

När jag själv påbörjar en målning planerar jag alltid först vilken känsla jag vill komma åt. Det händer ofta att jag fokuserar mycket på de drag som motivet kanske inte är stolt över. Detta tror jag grundar sig i att människor generellt sett har en förmåga att känna sig osäkra på vad folk tycker om de drag som skiljer dem från mängden. Men i mina porträtt är dessa särdrag absolut bärande.

Uppdaterad projektbeskrivning

Titel
Porträtt av framtiden

Vad
En porträttserie som bygger på intervjuer av avgångselever från Beckmans Designhöskola.

Hur
Porträtten kommer vara i olja på duk. Framför målningarna hänger separata hörlurar med elevernas egna uppläsningar gällande deras tankar om framtden och vad de har tänkt spela för roll i den. Jag kommer även att skapa en enklare hemsida som dokumenterar och presenterar projektet.

Varför
Jag vill använda Beckmans examensutställning som exponeringsplats för mitt måleri och samtidigt öka medvetandet för måleri som visuell kommunikationsform.

Handledare
Anneè Olofson
Jens Fänge
Björn Springfeldt
Henrik Nygren

Porträttserie

Tror att det jag behöver en tydligare uppgift/breif? Har funderat kring att den skulle kunna vara "Visa måleriets unika egenskaper som visuell kommunikationsteknik" och tänkte bestämma mig för att göra en porträttserie av så många andra Beckmanselever som jag bara hinner. Eventuellt med audio till varje porträtt, som tema på det de talar om tänkte jag mig Beckmanselevens syn på framtiden. Detta känns kul, effektivt, enkel koppling till intresset som för folk till Beckmans samtidigt som det blir lättare att tala om vad det är målningarna kommunicerar och kunna relatera till hur bra/fungerande den kommunikationen är.

Till detta kommer jag skriva om "Hur har en traditionell konstform blivit en modern kommunikatör?", "Varför ett mänskligt ansikte kommunicerar starkare än något annat" och "Vilka är måleriets unika kommunikationsfördelar och varför".

Prestation

Just nu har jag det tungt. Har försökt jobba utifrån miljöerna på skolan, men känner att det inte händer något. Har också försökt att jobba fritt utifrån mig själv, men vägen känns bara helt låst. Jag har ingen ro till att kom in i det, eftersom jag inte vet hur jag skall förklara det. Känns nästan som att jag försöker imitera mig själv snarare än att jobba på någon form av utveckling (kanske hade det varit lättare om jag hade haft hela tiden kvar på mig?..).

Jag vill att mitt arbete skall kännas rätt och bra genom hela processen. När jag känner som jag gör nu, brukar det betyda att jag är på väg åt fel håll och att det är dax att skrota en darling och hugga ta i något konkret. Jag kan inte jobba och samtidigt känna som jag har gjort nu.

Varför en traditionell konstform är en modern kommunikatör

För mig handlar examensarbetet handlar om framtiden. Hur jag ser den och vilka av mina styrkor som visuell kommunikatör avgör vilken roll jag kommer spela i den? Reklam och grafisk form bryter sina egna gränser konstant, mediets hierarkiska roll avdramatiseras. Frågan är hur länge reklam kommer spela rollen som det lukrativa och åtråvärda bruket av kreativ talang?

Fokus på specialitet blir allt mer betydande och kreatörer blir mer medvetna om sitt kreativa kapital. Dessutom tenderar meddelanden i den kommersiella sfären att bli mer och mer direkta och personliga. Anledningen till detta är att det kommunicerar starkare. Den stora massan har bytts ut mot specifika personer eller smala målgrupper. Framgångsrika kommunikatörer påminner sig själva om att inte underskatta mottagarens intelligens och heller inte överskatta deras engagemang. En aspekt som egnagerar en mottagare - är sanning och uppriktighet. Detta har var ett känt verktyg för kommunikatörer sedan den kreativa revolutionen.

Jag har bytt ut det kommersiella meddelandet mot en personlig definition av min roll som modern kreatör. Det ovanliga med mitt examensarbete är att den erbjuder åskådaren förtroendet att tänka själv, något vi ofta glömmer bort att uppskatta. Jag har också använt mig av en teknik som är traditionellt förknippad med konst. Att utforska närliggande områden till reklam och grafisk form är viktig del Beckmans moderna förhållande till utvecklingen av det visuella uttryckets mångfald.

Jag älskar dig icke

Svårt att låta bli att fundera

Jag kan inte låta bli att reflektera över vad jag skall säga om det här... Vad är det exakt? En examen? Vet inte om den här sitter. Den känns inte så tung som jag tänkt mig. Å andra sidan kanske inte examensjobbet häller är så tungt som jag tänkt mig? Det är nog det oroar mig, ironiskt nog.

Vad skulle göra den tavlan starkare? Vad skulle kunna bygga ut ämnet som verkar vara koncentrerat kring examination? Tidigare har jag sett den här stora tavlan som en sorts central del av en installation. Att det skulle tillkomma som små målningar med stilleben, små detaljer från samma rum. Men nu funderar jag över att göra 3-4 porträtt av personer i klassen. Hänga alla för beskådan samtidigt som man kan lyssna på flera, kanske alla i klassen pratar om vad de har gjort och vad de skall göra sedan. Röstslingor i loop krig 1-2 min långa fördelade i olika hörlurar. Jag tänker att detta kan ge mer av ett underlag till bedömningen av hur väl mina målningar kommunicerar? Detta skall jag ta upp med Marie-Louise imorgon.

Just nu skulle jag sammanfatta mitt examensarbete såhär:
Mitt examensarbete är en undersökning i måleriets möjligheter och begränsningar som visuell kommunikationsform. Projektet avser att förmedla mitt förhållningssätt till mig själv som kreatör och vad som särpräglar min förmåga att uttrycka mig. Projektet avser även att förvärva mångfalden av det personliga uttrycket som jag tror är vitalt för Beckmans och dess moderna förhållande till utveckling. Jag kommer tala kring synen på måleri, examination, marving och framtiden.

Som grafisk representation av projektet kommer jag ta fram en hemsida där intervjuer, texter och bilder kan läsas, lyssnas och ses.

Målning forts. 2

Målning forts.

Ryckstart

...

Sitter framför tavlan och har ingen aning hur jag skall börja. Duken är så perfekt och ren och stor. Jag funderar kring rum, kring skolan, kring min opponering och vad jag skall säga..

Uppspänd

Idag kom äntligen Gustav och spände min duk. Jag själv mår avsevärt mycket bättre och ser så klart fram emot att sätta duken i bruk.

Uttorkad

Jag klarade flygresan men spenderade hela natten böjd över toaletten. I min svaga tillstånd glömmer jag bort mitt möte med Henrik. Under dess svaga timmar tappar jag fattningen en aning och misstror min nya projekt beskrivning. Lyckligtvis kommer snabba och stärkande svar under dagen som får mig på bättringsvägen.

Dublin 4

Idag är det hemfärd. Men innan besöker jag Merrion Sqaure Park och Dublin National Museum och kan konstatera att jag hade behövt mer tid. Dessvärre är jag orolig över att gårdagens ostron gör sig allt mer påminda...

Dublin 3

Idag besökte jag Howth, en halvö ca 40 min resa från Dublins innerstad. Jag tog bussen ända upp till toppen av berget som liknade en vulkantopp med illgrönt gräs och utspridda enplans villor till lava. I hamnen festar jag på ett halvt dussin stora ostron och moule mariniere, utsökt!

Dublin 2

Dagen börjar med ett besök på vackra Trinity Collage för att sedan avlösas av resans höjdpunkt - Francis Bacons ateljé. Väl framme på Hugh Lane Gallery möts jag av en lokal Bacon expert vid namn Mark (då Katy Fitzpartick fått förhinder). Till min förtjusning var Mark en strålande guide och föreläsare som under en och en halv timme visade mig runt gav en "breif introduction" om Bacons konstnärskap. Ateljén var förbluffande, helt klart min starkaste museumupplevelse någonsin. Det kaos av färgburkar, tidningsurklipp, champange kartonger, sönderskurna dukar och impulsiva nyanstester målade direkt på väggarna gjorde installationen på över 7000 delar till en kraftfull presentation av ett genuint och kompromisslöst sinnestillstånd. Dessvärre kunde jag inte ta några bilder inne på museet, vilket gjorde att jag övervägde att köpa en något väl dyr fotobok om Bacon bostad och ateljé men nöjde mig till slut med en intervjubok skriven av David Sylvester som omgående insöp min fulla uppmärksamhet då detta visade sig var ett väl rekommenderat tips från Tom.

Dublin 1

Regnet hänger luften, men verkar hålla sig. Dublin är fantastiskt vackert och inbjudande, 12 grader mot Stockholms 0 gör en avsevärd skillnad för lusten att promenera. Jag besöker tips från guideboken och korar Marsh's Library som dagens höjdpunkt. Ett bibliotek skapat av en man av sällsynt aktsamhet. Då han höll biblioteket öppet för studerande på Trinity Collage, var han noga med att låsa in dem som ville läsa i de finare böckerna i små burar som fortfarande stod kvar. Marsh släppte inte ut dem för än han kontrollerat att boken var i samma skick han överlät den. Ikväll skall jag med på en vandring runt om i Dublin för att få höra historier om ond, bråd död knutna till vissa platser i staden. Hur det blir får regnet utvisa.

Projektbeskrivning 2

TITEL
Den fula Art Directorn

VAD
Mitt examensarbete är en undersökning i måleriets möjligheter och begränsningar som visuell kommunikationsform. Projektet kommer resultera i minst två målningar som avser att förmedla mitt förhållningssätt till mig själv som kreatör och vad som särpräglar min förmåga att uttrycka mig.

VARFÖR
Jag vill på ett uppriktigt och intressant sätt visa vem jag har utvecklats till efter 3 år på Beckmans genom att lyfta fram den förmåga som jag vill gå vidare med efter examen. Projektet avser även att förvärva mångfalden av det personliga uttrycket som jag tror är vitalt för skolan och dess moderna förhållande till utveckling. Min ambition är att göra det som jag känner är rätt för min profil i ett framtida klimat och visa det med högsta möjliga nivå på kvalitet och eftertanke.

Första dagen i ateljén

Målningar utan applikationer

Jag kommer lägg tonvikt på måleriet och för djupa mig inom det. På fredag åker jag till Dublin för att besöka Francis Bacons ateljé och samtala med Katy på Hugh Lane Gallery. Jag kommer även att från och med nu försöka uppdatera bloggen med mer visuellt material som visar var jag befinner mig.

Är det detta jag vill?

Detta kanske inte riktigt blir den tavla jag ville göra. Min ambition var inte att outa folks sexuella böjelser, min ambition var att outa mig själv och mitt måleri. Utbildningen byter till hösten namn till visuell kommunikation vilket min tavla kort och gått kommer att bli. Motivet till tavlan kanske skulle kunna ha med den här processen att göra och visa alla besökare vad skolan öppnar upp för. Hade det funnits en etablerad acceptans för måleri på Beckmans hade mitt velande förmodligen inte varit så utdraget. Men att acceptera måleri som ett kommunikativt uttryckssätt i en modern reklamvärld är inte lätt. Min obeslutsamhet måste få ett slut och mitt examensarbete måste få ett fokus.

Sponsor?

Tavlan som outar våra underliggande intressen och inbjuder oss till att tala mer om dem. Så länge man inte skadar någon är jag självklart för en öppenhet inför andra människors böjelser. Vem skulle kunna tänka sig att sponsra den här typen av mångfald och samtidigt flagga för sympatisk ton? Min första tanke var tidningen VICE men inser snart att en organisation som för frågorna kring sexuell acceptans på ett mer seriöst och humant sätt är att fördra. Dessutom vore det bra att de jag ingår samarbete med kan tillföra mer än finansiering. Jag undersöker möjligheten till ett samarbete med RFSU.

Konkretiserande av syfte och effekt

När talar en blick som tydligast? Vilket sammanhang spelar bra med en målning?

Min nya ingång är att fokusera på fetischer. Den voyeuristiska ingången känns mycket mer given än mina tidigare idéer. Här talar blicken och jag som åskådare kan känna mer konkret för vad tavla säger till mig - blicken står i fokus. Målningen medför en viss distans som jag tror lättare bjuder in en åskådare, även den aspekten känns nu mer befogad och rätt placerad. Äntligen finner allt ett relevant och fungerande sammanhang.

För att vara analog måste man vara stark

Det man som besökare möjligtvis kommer att fråga sig är: varför är det en målad tavla? Varför inte foto eller en skärm? Är det rätt teknik på rätt plats? Vad tillför det att den är målad - att ha gjort den personligt inkorrekt? Om nu objekten på tavlan är viktiga varför inte använda den teknik som redovisar dem mest korrekt och effektivast?

Det är inte första gången som jag resonerar kring de här frågorna om måleri. Varför behövs måleri? En bild som är gjord av en person utan mekanisk hjälp får ett mer personligt uttryck. Kan en målning vara ärligare för att den inte är exakt korrekt?

Hur utnyttjar jag måleriets fördelar i just den här idéen? Gör jag det över huvudet taget?

I vilken stund spelar andras blickar roll?

Idéen med att redovisa vilka produkter och kläder som betraktaren tittat på istället för att utgå från konsthistoriska eller psykologiska symboler känns faktiskt mer intressant. Frågan är hur intressant detta skulle vara för en riktig kund att sponsra detta? Verket kritiserar snarare vårt sätt att resonera kring shopping och objektifiering än att få besökaren att gå med sin lista till NK och köpa sakerna. Men måste det vara avsikten? Kan det kanske anses som ett modigt grepp av ett etablerat varuhus att belysa effekterna av sin egen vara.

Det vore såklart också intressant att blanda upp de "fina objekten" från NK med det billiga från t.ex HM och IKEA. Kanske är NK fel samarbetspartner? Kanske är Bukowskis eller ett annat auktionsverk mer intressant? För dem skulle det vara en mer effektfull reklam installation eftersom genomsnittet av alla åskådares blickar skulle bli mer intressant för alla som planerar att delta i aktionen. De objekt som fått många och långa blickar blir det förmodligen mer tamp om, medan de som få lagt märke till kanske kan lutar åt blivande klipp?

Ur besökarens ögon

Om jag vore en besökare på utställningen, hur skulle jag ta till mig mitt projekt?

Jag ser en stor tavla. Två, tre personer som står i kö för att få stå framför en kamera medan de tittar på tavlan. En rubrik som säger Tavlan som analyserar åskådaren undertill vidrör en text om hur vår blick dras till det som till på något sätt attraherar oss. Jag läser beskrivningen för hur installationen fungerar. Till slut är det min tur att ställa mig framför tavlan. Jag tittar på tavlan i ett tag och tycker den är fin. Efteråt väntar jag på ett kort som visar tavlans analys av mig. Jag blir aningen överraskad eftersom jag förväntade mig en annan form av svar på kortet. Jag trodde kanske att det skulle stå en formulering i linje med ett horoskop från veckorevyn. Det bekanta kommentaren om den moderna människans fallenhet att identifiera sig med produkter och dess koder slår mig först nu. På kortet kan jag se vilka produkter som jag återkom till flest gånger och vilka jag spenderade längst tid att titta på. Är detta en rättfärdig analys av mig? Är den relevant? Ja, det kanske den är. Men blir jag sugen på att köpa kläderna? Nej, tveksamt om det ens är en uttalad avsikt.

Skulle detta verkligen var intressant eller är allt jag gör att sparka jag in en öppen dörr med en märklig shopping lista och en dyr kamera?

Fromen för det ytliga undermedvetna

Vårt ytliga undermedvetna skall stå i centrum. Men för att jag skall kunna presentera detta och söka ekonomiskt stöd hos Brindfors (NKs nuvarande byrå) krävs en kul och lättsam form kring detta.

Tänker mig att projektet består av följande sex delar.

1. Tavlan
2. Eye track -kamera (med tillhörande väggdel)
3. Redovisningskort
4. Utskriftsmaskin
5. Poster som berättar om projektet.
6. Webbregister/hemsida

Känner produkerna oss bättre än vad vi själva gör?

För tillfället känner jag mig ganska fäst vi det här spåret med bjuda in ett varuhus till min tavla. Mitt examensarbete kommer fortsätta kretsa kring hur vi låter reklam tala till oss. Och samtidigt som det skulle kunna bli en funktionell kampanj bli det också en tydlig kommentar. Kanske till och mer tydligare än vad den var tidigare.

Kan produkter säga vilka vi är?

Jag har funderat vidare på ett eventuellt samarbete med ett varuhus. Projektet kallas fortfarande för "Tavlan som analyserar åskådaren" men diskussionen handlar istället mer om vår ofrivilliga identifikation med objekt och vad de säger om oss.

Låt säga att min 200x110 m tavla är full med diverse produkter från NK och att zonerna blir långt fler än vad jag planerat (ca 40st). Åskådaren tittar och fastnar vi olika objekt. När denne är klar mottar denne ett kort med resultatet.

På det eleganta kortet som skrivs ut står det: Så här tolkade tavlan dig, Burberry rock 8999kr, LeCreuset stekpanna 1395 kr, Bridge weekend bag 7659 kr.

Vi är vad vi ser, en produkt säger mer än tusen ord, vi lever i materiell värld och allt kommunicerar, låt ditt undermedvetna skriva dig en önskelista.. På det här viset kvarstår en mycket intressant diskussion, installationen beskriver åskådaren på ett sätt som är väldigt vanligt att vi beskriver andra på utan att kanske tänka på det. Stil och objekt spelar en enorm roll och för din talan kanske längre än vad den borde. Genom att svara på frågan vem du är med märken och pris framhävs en absurd verklighet. Samtidigt som vi får distans till den och får underlag till diskutera den. Samtidigt som man undrar vill jag verkligen uppfattas så här? så kommer vissa av oss säkerligen se den lilla lappen aningen för en shoppinglista.

En del av en serie

Sedan Tobii kom med sitt dyra besked har jag haft svårt att komma till ro med nya ingångar. En variant som slagit mig är att låta tavlan vara en del av ett tredelat svar på ett och samma ämne. De andra två delarna skulle då vara en reklamkampanj och en text.

200 x 110 cm

Idag kom mitt material, duken mäter 200 x 110 cm och skall spännas av en professionell tavelspännare eftersom materialet är så pass dyrt och jag själv aldrig hanterat en så stor duk förut.

Hur jag skulle jag kunna få råd?

Nu har jag vridit och vänt på hur jag skall kunna få råd till att hyra utrustningen.

1. Jag söka efter finansiär som på förhand kan tänka sig att köpa tavlan innan den klar.

2. Jag utför min idé ihop med ett varumärke. Jag tänker kanske ett varuhus med ett brett och visuellt vackert sortiment skulle kunna utgöra motivet. Ett exempel på detta skulle kunna NK. Självklart blir examensarbetet då till något annat än en kommentar på konst och reklam.

3. Jag skuldsätter mig.

Kostnadsförsalg från Tobii

Jag har mottagit ett preliminärt beslut från Tobii där jag då kan hyra deras basutrustning i två veckor för 30 000kr vilken känns som en tveksamt utgift.

Upptäckten av spädbarn

I dag var en dag av möten och samtal med nya människor. Jag beställde även material till en 2 x 1,1 meter duk och gjorde djupdykning i hur eye tracking -forskning går till på spädbarn under det s.k. spädbarnslabbet på Uppsala Universitet. Det som intresserar mig med den forskningen är att det inte bygger på annan kommunikation med deltagaren än vad han eller hon säger med sin blick och man kan på så vis ungefärligt beräkna känslomässiga kopplingen till en bild. Detta skulle kunna vara en intressant kontakt att diskutera med gällande de skisser och förslag på motiv jag kommer ha klara tills måndag nästa vecka. Det skulle också kunna vara en källa för relevant form av mjukvara.

Tobii 4

Pratade precis med Tobii för tredje gången. De sa att de var intresserade efter att ha läst min projektbeskrivning och inväntar svar från deras nya marknadschef. Troligtvis skulle de kunna ge mig svar nästa måndag... Jag fortsätter med undersöka fler eye track företag.

Tobii utlovar ett visst hopp och det känns som att det kommer gå. Men gör det inte det måste det finnas en back-up strategi. Något mer än min tidigare ingång med hörlurarna. På vilket annat sätt skulle "reklamen" kunna på ett lika interaktivt och tilldragande sätt?

Wrap up - vad, hur, varför?

Vad vill jag?
Betona skillnaden mellan reklam och konst.

Hur säger jag det?
Genom att vända på förhållandet mellan konstverk och åskådare.

Varför?
Därför att jag själv står inför en brytpunkt. På fredag lämnar jag in min ansökan till Mejans magisterprogram och kommer kanske att överge reklambranschen för gott efter 5 år och våga satsa på att bli konstnär.

Föhållandet till min mottagare

Jag kan inte låta bli att se på den här idéen som en transaktion från reklam till konst. Därför skulle ett fokus just kunna vara brytpunkten mellan konst och reklam. Tavlan symboliserar konst och kameran reklam. Det de har gemensamt är mottagaren, men hur de förhåller sig till honom eller henne skiljer dem åt. Den viktigaste insikten som åskådaren kan göra är kanske just att reflektera över det förhållandet.

Vad vill jag och vad vill jag inte

Jag inte vill att åskådare skall känna är "Fin tavla, men det där med kameran kändes bara onödigt" eller "Finns ju ingen som helst grund till den här slutsatsen. Bara flum. Typiskt att alla reklamare måste leka forskare för att kännas sig smarta. Varför gjorde har gått på Beckmans över huvudet taget?".

Jag vill att tanken som slår åskådaren skall vara "Va, är det så uppenbart? Hur kan den det? Otroligt" eller "Tänk att det är så här reklam fungerar, jag är analyserad och måttad efter vad jag skall tycka om. Egentligen är det här inte något speciellt, det är bara att vi inte tänker på att det är så här gårdagens reklammakare såg oss - Man mellan 18 - 35..." eller "Här har vi skillnaden mellan konst och reklam. Reklam dömer mig, medan hos konsten får jag förhålla mig hur jag själv vill, jag behöver inte uppmanas till något till annat än att reflektera".

Kort och gott vill jag att folk skall kunna ta till sig verket snabbt. Jag vill också att verket får dem att funderat på ett sätt de inte hade gjort annars.

Tobii 3

Idag pratade jag med Anna Bergvall som skall se över min förfrågan efter att jag skickat en projektbeskrivning som jag formulerade så här:

Arbetsnamnet för det här projektet är - "Tavlan som analyserar åskådaren". Min idé är att vända på det traditionella förhållandet mellan verk och åskådare.

Jag kommer att ta fram en stor tavla (ca 2x1m). Detta motiv kommer icke märkbart ha 6 olika zoner som attrahera olika sidor hos åskådaren. Jag hoppas med Tobii´s hjälp kunna registrera åskådarens blick och få fram data som analyseras och redogörs.

Mitt mål är bl.a. att visa hur eye tracking -teknik kan användas på i ett annorlunda sätt. Men också skapa underlag till en design- och reklamorienterad diskussion kring hur ser på bilder och vad det säger om oss.

Tobii 2

Fick kontakt med Tobii idag och skall gräva vidare i mina förutsättningar att samarbeta tillsammans med dem. Hoppas på mig något form av definitivt svar under nästa vecka, eftersom att samarbetet med dem är så pass vitalt för den här idéen.

Hur tänker tavlan?

Det som just nu känns intressant med idéen är att man vänder på det traditionella - "tavlan tolkar dig". Frågan är hur? Detta känns som min första våg av tvivel på den här idéen och vet ännu inte hur jag skall parera det.

På vilket sätt kan tavlan kommunicera sin tolkning av dig och ur bygger jag underlaget till det? Den skulle kunna luta sig mot modern psykologisk forskning eller på ett gammalt kodspråk som användes vid spanskt stilleben måleri på 1600 talet. Kanske spelas det upp en röst som ställer olika frågor som betraktaren omedvetet svarar på med sin blick? Inspiration av dada collage? Eller kan den helt och hållet luta sig mot mig och mina åsikter? Eller blir det i så fall en tavla som talar om hur lik du är Simon istället för att koncentrera sig på dig. Nej, så vill jag inte ha det, åskådaren skall känna att han eller hon står i fokus.

Att dela upp målningen i många små delar som attraherar olika sidor hos människan är vad jag vill uppnå. Men hur gör jag det utan att den känns för godtyckligt eller banalt för att man som besökare skall uppskatta det?

Tobii

Mitt första steg är att kontakta Eye track företaget Tobii och försöka förankra ett samarbete. Jag har även funderat över hur stor roll psykologen skall ha och hur jag skall komma i kontakt med rätt person/psykolog/forsakre... Just nu känner jag att den exjobb inte är avsett och kommer förmodligen inte bidra med några tvär vetenskapliga insikter och där med kanske inte måste vila på så tungt på "psykologens" deltagande.

Utställningsskisser

Skissade lite på hur man skulle kunna installera tavlan med viss insyn och samtidigt skapa förutsättningar för att eye track -tekniken skall kunna fungera.

Tavlan hängs på väggen och fram för tavlan bygger jag en smal bit vägg. Denna fungerar både som installationsyta för kamera och som informationsskylt för projektet.

Insyn

Funderar på den fysiska utställningen skall se ut. Kan det vara en nackdel att se tavlan innan man ställer i zonen för eye trackning? Då vet man vad det är man skall få se och missar möjligheten till en första blick av tavlan samtidigt som man är eye trackad. Men å andra sidan vill jag att alla på utställningen skall kunna se tavlan utan att behöva stå i kö en och en...

Projektbeskrivning

TITEL
Tavlan som analyserar åskådaren.

VAD
En tavla som, genom att vända på den traditionella bedömningsrelationen mellan verk och åskådare, provocerar åskådaren att uttala sin personliga reflektion kring tavlan.

HUR
Med hjälp av en psykolog komponerat jag motiv till en stor tavla. Motivet har olika zoner som attraherar olika grundläggande sinnesstämningar. När åskådaren tittar på tavlan läser en s.k. eye tracking –kamera åskådarens ögonrörelser och räknar hur åskådarens blick prioriterar tavlans olika zoner. När åskådaren lämnar eyet racking -området får denne en utskrift på hur tavlans analys av honom eller henne blev.

VARFÖR
Most people are other peole. Their thoughts are someone elses opinons, their lives a mimicry, their passions a quotation.
Oscar Wilde

Jag upplever att människor i vår bransch tenderar att ansluta sig till en kollektiv uppfattning. Det finns viss trygghet i att inte tänka själv, utan istället adoptera etablerade åsikter och begränsa sina egna inom dem. Att imitera är en grundläggande teknik för att lära sig, att censurera sin åsikt är prioritera ambitionen att passa in i en grupp framför ansträngningen att bidra med sig själv. En kreatör som är för rädd för att uttala ”dåliga idéer” kommer aldrig bidra till att gruppen exploaterar sin uppgift, utan snarare får den att implodera.

Min avsikt är att på utställningen få folk att skapa en personlig åsikt som de vill prata om i relation med mitt verk. Ingången till detta tror jag är att låta ett objekt uttala sig om åskådarens egen person.

Jag skapar en situation som vänder på den traditionella bedömningsrelationen mellan verk och åskådare. Eftersom att verket inte uppmanar åskådaren att ha en åsikt, tror jag att chansen till att han eller hon skapar en mer genuin sådan ökar. Motivationen till att interagera med verket kommer ur den outtömliga nyfikenheten på sig själv hur vi uppfattas, vilket blir relevant för mitt ämne.

Mitt mål är att inte att ta fram en rättfärdig psykoanalys av åskådaren, utan att få dem att själv reflektera över min tavla i relation till dem själva (och läsa vartenda ord av texten om bakgrunden till verket).

Inför projektbeskriving

Jag utvärderar samtliga idéer och ser vilka delar som egentligen hör ihop.

Utvärdering av idéer

Dags att se över och bestämma mig för en av mina idéer. Dessa känns hittills som de mest intressanta ingångarna.

TRYGGHETEN I ATT INTE TÄNKA SJÄLV
Vissa saker skall inte förklaras, men det hindrar inte människor från att försöka och gemensamt enas om en sanning. En uttalad åsikt tar över och en outtalad förglöms.

DEN OMVÄNDA HIERARKIN
Jag tar sista chansen att vända på allt ihop, produkten skapas efter "reklamen". Frågan är går detta? Idag blir vi mer vana vid att reklamkampanjer liknar utbyggnader av produkterna än påträngande annonser som säger åt mig vad jag skall göra. Är det då överhuvudet taget möjligt att vända på hierarkin? Eller bli det bara en mycket udda produkt det utgår ifrån?

LÅTA TAVLAN TOLKA ÅSKÅDAREN
Det händer att man testar annonser med så kallad eyetrackning. Hur skulle samtliga besökares eyetrack se ut om jag anslöt sådan teknik till min tavla? Det skulle på så sätt skapas ett nytt verk utifrån det jag gjort, allmänhetens syn på min tavla. Om tavlan dessutom var tillräckligt stor för att kunna delas upp i olika zoner som innehöll olika känslor eller "betydelser", skulle det finnas i ett intresse av besökaren/åskådaren i att få veta vilken zon man tyckte var mest intressant och på så sätt "låta tavla tolka dem" som individer. Varje besökare får veta hur tavlan tolkade den genom att lämna sin emailadress. Emailadresserna blir efter utställningen en användbar kontaktbank som känner till mitt måleri och utställning får på så sätt användbar eftereffekt.

VÄRLDENS MEST BERÖMDA TAVLA
Lyfta tavlan till att bli den mest berömda i hela världen. Att markandsföra ett unikt verk utan historia är en utmaning jag vill utforska.

GALLERI
Ta fram ett namn, digitalt kontor, hemsida, grafisk profil, pr-strategi etc. och låta den fysiska platsen alltid variera. Nya platser varje gång. Första utställningen blir med mig själv på Beckmans Examensutställning.

Baklängesidéen

En ingång till att göra exjobbet utifrån en tavla är att rakt upp och ner utgå ifrån tavlan. Vilken kampanj skulle kunna ligga bakom tavlan som utförande? Vilket reklamkoncept skulle motivera kampanjen? Vilken produkt skulle passa perfekt till konceptet?

Så istället för att hierarkin är som den brukar d.v.s: produkt - reklamkoncept - kampanj - utförande, så blir det istället: utförande - kampanj - reklamkoncept - produkt. Då skulle jag alltså ta fram kampanj, koncept och produkt utöver tavlan. Kan vara en allt för väl beprövad övning för att kännas fräsch, men rolig ingång på ett arbete som är det sista man gör innan konstant tvingas följa den vanliga hierarkin resten av sitt yrkessamma liv.

Egospår

Kan ett mer egocentriskt fokuserat alternativ ge mer spets till projektet? Ex. att försöka nå ett framgångsrecept för konstnärer, utföra det och se hur resultatet blir.

En vecka klokare

Beslutet om ateljé är fattat och i eftermiddag skall jag flytta dit mina material. Det blev inte i observatoriet, men den kommer att fungera bra.

Nu återstår bara - hur tar man examen från Beckmans reklam och grafisk form med en oljemålning? Min plan är att ha en tydlig teori. I detta fall är den - Människor kräver allt för ofta en förklaring. Vi människor vill generellt sett veta vad saker och ting kommunicerar innan vi tar dem till oss. När vi ställs inför något nytt är vi ofta för otrygga med vår egen åsikt för att visa den eller stå för den innan någon annan tyckt precis samma sak. Det är tråkigt, att våga tycka eller säga fel är vad som driver idéer och visioner framåt. Denna otrygghet leder i många fall till att våra åsikter egentligen är någon annans. Det faktum, att människan är bra på att adoptera åsikter, är en av grundförutsättningarna för att reklam skall kunna fungera som den har gjort och fortfarande till stor del gör. Mitt projekt tar upp folks inbillade trygghet i att inte tänka själva.

Så här presenterade jag en eventuell strategi på delgenomgången idag:
1. Måla en tavla med inställningen att utforska och inte förklara.
2. Efter att tavlan är klar förklarar jag den på tio rationella och oavsiktliga sätt. Sedan låter jag dessa texter läsas in med en brittisk, intellektuellt klingande röst med pondus.
3. Låta dessa tio olika förklaringar fördelas på tio olika hörlurar framför tavlan på utställningen.

De som tar på sig hörlurarna drar en nitlott. Tavlan kommunicerar inte bäst genom text eller tal, den kommunicerar bäst till dem som förstår eller känner något genom att titta på den. Som att hela tiden smygtitta i facit inte gör en lärobok särskilt lärorik.

Detta skulle kanske kunna vara ett sätt att ta examen med oljemålning? Det blir inte ett arbete som kommer vinna reklampublicitet, men som ett teoretiskt examensarbete skulle det kunna bli intressant och meningsfullt tror jag.

Insikter

I fredags hade jag handledning med Annèe och Jurgen. Jag berättade om portalerna och om mina tvivel. Ett ordentligt utförande av idéen är uteslutet, en kraftig kompromiss är vad jag kanske skulle kunna få till utställningen. Att ge den ett specifikt syfte var heller inte vad jag ville .

Vi pratade om alternativa spår. Vi pratade om hur skulle jag kunna bygga examensarbetet på måleri. Idéen känns både skrämmande och mycket tilltalande. Men hur tar man examen från grafisk form och reklam med en oljemålning?

Jag skickar ut en förfrågan om att få hyra ateljén uppe i observatoriet i observatorielunden och väntar på svar medan jag skissar ut olika ingångar till mitt beslut.

Reload

Det har drivit för långt ifrån grundidéen och det skulle jag ha tänkt på för tre år sedan. Det var tänkt som en ny offentlig kommunikationskanal, inte som en reklamkampanj för alkoholkommittén eller HM Etnic Beauty Collection (även om det hade varit en grym kampanj för alla möjliga kunder).

Jag vill göra något som jag inte kommer kunna göra när Beckmans är över, något som kanske heller inte skall vila på det tekniska genomförandet. Något känns meningsfullt och kul att lägga mitt fulla engagemang på.

Jag som ville uforska, inte förklara

Tekniken som jag tänker den, är inte omöjlig, bara orimlig att hinna framställa till utställningen. Det betyder att jag inte kan hänga upp upplevelsen på endast tekniken, jag satsar på att fixa den, men fokuserar på en "twist" den förmår att förmedla. Alltså inte bara en öppen kanal á la McLuhan, som jag egentligen hade velat. Att endast se den som ett globalt förenande konstverk där "medium is the message" blir för löst, inte tillräckligt intressant utan ett autentiskt utförande på utställningen. Idéerna till vad portalen skulle kunna användas till har kokat över sedan länge. Att behöva välja och bara utföra en av dem känns skrymmande för den svällande ursprungstanken.

Tex. skulle jag sätta den i omklädningsrum runt om i världen, skulle hela projektet plötsligt handla om skam, globala skönhetsideal eller omprioritering till söka bekräftelse i en större, global offentlighet istället för en lokal? Om jag satta skärmarna endast i barer som fungerade som lunchrestauranger på dagarna och såg till att placera kopplingsskärmen med ett uträknat tidskillnad skulle man kunna se en Amerikansk version av sig själv nykter när man själv var på baren på kvällen och en full version när man var där och åt lunch. En sådan placering skulle bli en kommentar på hur vår alkoholacceptans ser ut och hur tidsbunden den är. Men det blir ju inte vad jag ville med mitt exjobb.

Research and..

Det kanske inte är den mest realistiska idé jag haft. Allt medan jag undersöker hur detta skulle kunna fungera och inser att det finns en väldans mycket användbar (och dyr) teknik där ute som verkligen skulle kunna genomföra det här bra. Känslan av min budget kommer ha svårt att leverera värdigt på den här idéen svajar kraftigt. Sponsring skulle ta för lång tid, även om det kanske är värt ett försök. Svårt att hålla skräckbilden av sig själv stående med knackigt fungerande "skype-TV" och försvara den som något nytt och spännande. Vad krävs för att kvalitetssäkra den här idéen till utställningen? En "tight casefilm"? Nej, det måste bli mer än så.

Vad vill jag säga?

Att vara iakttagen eller att vara övervakad? Jag undrar hur ofta jag är övervakad utan att jag inte vet om det och om någon verkligen ser mig när jag känner mig iakttagen? Om alla övervaknings kameror skulle gå åt båda vägarna skulle jag veta vem som ser mig. Skulle då falsk trygghet och ett icke existerande iakttagande vara ett minne blott?

Tryggheten i ett övervakande ligger i att den som tittar faktiskt kan ingripa i en situation när jag behöver hjälp, så känns ofta inte fallet. Vad vill jag säga? Att tryggheten ligger bottnar i förtroende? Skulle i så fall en interaktiv ljusvägg vara svaret?

Min tanke med väggen var från början att den skulle koppla ihop människor och samtidigt spela ut åsikter kring övervakningssamhället genom offentliggöra det till en kreativ plattform.

Möte med Annika och Tomas

Idag presenterade jag min idé för Tomas och Annika. Deras spontana reaktion var att min idé saknade syfte, att jag borde utnyttja tekniken i ett specifikt syfte som visade förmedlade tydligt vad jag ville säga. Vad vill jag säga? Att jorden kommunicerar globalt utan spontana möten och att en vägg som denna skulle uppmuntra till bred variation av allmänheten kreativitet, kanske är det just så för att en sådan här teknisk satsning sällan görs utan ett specifikt syfte? Men jag inser att det förmodligen skulle bli ett starkare examensarbete om jag presenterade ett speciellt bruk av tekniken.

Idag börjar examensarbetet

Vi har precis inlett examensarbetet i aulan på brahegatan 10.

Under eftermiddagen har vi en work shop tillsammans med Daniel Mencak, där alla jobbar ut sina idéer för varandra.

Jag presenterar en idé om en interaktiv vägg som jag gillar. Tanken är att långa bildskärmar skall stå på marken i offentliga rum. De är finns i tvillingpar, ca 2.5 meter höga som direktsänder med bild och ljud mellan varandra. T.ex. kan det stå en skärm i Berzelii park som är länkad med en i Washington Square Park. Väggarna blir som portaler mellan länder och ger förbipasserande en spontan interaktion med ett parallellt ögonblick någon annanstans på jorden. Jag tänker på hur människor skulle använda dessa. Man skulle kanske bestämma träff med någon som är där, en schackentusiast som aldrig lämnat sin egen stad spelar med hjälp av ett halvt schackbräde mot någon i t.ex. Moskva, en indisk gatumusiker håller konsert förfrusna finnar, folk på vägg till jobbet ser en fattigdom de aldrig tänkt på, en svensk annonsbyrå köper annonsplats på en fasad som syns på skärmen i Nairobi.

Jag reflekterar över vilken teknik som skulle krävas för att detta skulle bli riktigt bra. Helst skulle skärmen kännas som en spegel vilket betyder att videoupptagningen måste ske genom skärmen utan bilden skymmer. De skulle också ha många små zoner med en mikrofon och en högtalare med riktat ljud som gör det möjligt att viska in i någons öra.

Hur skulle detta se ut på examens utställningen i bästa fall? En vägg med en tvilling i ett annat land med samma tidszon? Kanske på ett museum, skola eller byrå i London? Bredvid skärmen skulle det visas en sammanfattande film som beskriver möjligheterna om detta blev realiserat. Kanske en uppochner vänd text som vid foten av portalen som talar om för den på andra sidan vilken del av världen jag tittar in i.