Efter att ha arbetat på bloggen med ambitionen att uppriktigt dokumentera mina spontana tankar, känslobetonade så väl som strategiska reflektioner, vill jag sammanfattningsvis tro att den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla lyser igenom.
Jag har tidigare sett på reklam som konsten att förutse en efterfrågad effekt av ett lustfyllt arbete. Definitionen av ett lustfyllt arbete var för mig ett rationellt och försörjande system där känslostyrda uttryck fick vistas, beundras och utvecklas . Visst föreställde jag mig kompromisser, det är en del av arbetet. Men allt eftersom framtidens konturer klarnade insåg jag att det inte var kompromisserna i arbetet som var den verkliga utmaningen, det var kompromisserna hos mig själv. Jag tror föreställningen om reklambranschens roll som det mest åtråvärda, lukrativa utnyttjandet av kreativ talang bleknade I takt med att bilden av mig själv klarnade.
Mitt mål med det här examensarbetet var att på ett uppriktigt sätt visa mina personliga särdrag som visuell kommunikatör och reflektera över vem jag vill vara efter skolan.
Min utmaning var att ta plats inom de rationella ramar som jag har givit mig själv och acceptera måleriet som bärande del i mitt examensarbete.
Min lösning var att med porträttserien ta upp avgångselevers drömmar och förväntningar på framtiden. Den visar min tolkning av hur de reflekterar kring samma framtid som jag står inför. Intervjuerna har dokumenterats i form av ljudspår, vilka för mig fungerade som en konkret grund till vad jag utmanar måleriet att kommunicera. Trots att jag har haft fullt stöd från handledare och lärare på skola lyckades jag helt enkelt inte rationalisera bort min rationella boja. Intervjuerna blev en förutsättning för att simulera friheten jag behövde för att känna mig trygg med att uttrycka mina egna förhoppningar på framtiden och på mig själv. Den processen gav mig insikt att det är vår strategiska kreativitet till hur vi passar in våra viljor som sätter gränserna för hur mycket vi visar av oss själva och vårt eget personliga uttryck.
Min slutsatts är att allt kommunicerar och att det är vårt moderna behov av att förklara våra mänskliga beteenden för oss själva som ofta håller vårt utforskande tillbaka. Men genom att ställa ut i en uttrycksform som är ovanlig för det här forumet ökar jag även acceptansen för den. Det faktum att min utbildning till hösten byter namn från reklam och grafisk form till visuell kommunikation ser jag som en bekräftelse på att den utveckling jag själv genomgått, har och kommer fortsätta att utmärka många fler studenter Beckmans. Jag tror att detta grundar sig i att skolan uppmuntrar en nyfikenhet på studenten själv som kreatör eller kommunikatör. Oavsett om att det innebär att studenter fördjupar sig det som ligger utanför ramen av utbildningens namn påbjudit.
Den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla inom sfären för Reklam och Grafisk From existerar endast hos kreatören själv. Det är en paradoxal sfär där det ovanliga inspirerar till acceptans och människor beskriver sig som andra för att få vara sig själva.
torsdag 22 april 2010
onsdag 21 april 2010
Redigering av intervjuer
Idag redigeras ljudet i intervjuerna för att under natten skickas till överförande till skrift för trycksaken.
Trycksaken som kommer troligtvis att bli en 70 x 100 affisch med alla ord som ingår i det långa ljud spåret. Eventuellt kommer även mina frågor att vara med. Varje textrad kommer inledas med en miniatyr av tavlorna.
Trycksaken som kommer troligtvis att bli en 70 x 100 affisch med alla ord som ingår i det långa ljud spåret. Eventuellt kommer även mina frågor att vara med. Varje textrad kommer inledas med en miniatyr av tavlorna.
tisdag 20 april 2010
Sista intervjun för nu
Idag intervjuade och skissfotograferade jag Klara i mode, den tredje och sista enligt planeringen. Jag skulle vilja komma upp det orimliga antalet av sju målningar men fasar för att jag får vara nöjd med tre.
Jag har även fått kommentarer på min processbeskrivning som jag måste se över.
Jag har även fått kommentarer på min processbeskrivning som jag måste se över.
måndag 19 april 2010
Någon form av sammanfattning
Jag har intervjuat tre avgångselever från Beckmans Designhögskola angående deras tankar om framtiden och vad de själva planerar att spela för roll i den. Utifrån dessa intervjuer har jag skapat en porträttserie i den visuella uttrycksformen jag som har kommit att identifiera mig med. Min ambition är att använda examensutställningen som exponeringsplats för mitt oljemåleri, mina tankar om visuell kommunikation och den autenticitet som jag hoppas talar lika starkt till den betraktande besökaren som till mig själv.
söndag 18 april 2010
Slumpen
Måleri är ett tekniskt arbete som verkar parallellt med slumpen. Efter fotografiets tillkomst avtog fokuset på måleriets dokumenterande funktion. Detta innebar att andra dimensioner fick mer spelrum och stimulans att utvecklas. När jag besöker Francis Bacons ateljé i Dublin, får jag kontakt med den lokala Bacon experten Mark Aherne. Mark berättar om hur Francis Bacon började med en väldigt frihändig blandning av färger och penselrörelser tills det att något på duken hände som gjorde honom driven ta det vidare åt ett visst håll. När den fria formen var rätt arbetade han ut de eventuella figurativa detaljerna. Som så många andra målare hade Francis Bacon svårt att låta bli att driva sina tavlor för långt. Om ingen från galleriet kom och tog dem ifrån honom i tid hade sannerligen alla verk stupat för ett oundvikligt öde uppger Bacon själv i en intervju med David Sylvester.
Jag kan ofta tycka att vårt orsakstänkande förstör för oss. Finns det inte en uppenbar orsak till något så uppfinner vår högre hjärnhalva en. Det finns åtskilliga exempel på detta. Ett av dem är det begrepp som vi kallar för tur, nämligen att slumpen slumpade sig på ett sätt som gynnade oss. Slumpen är en oerhört viktigt del av måleriet och för att slumpen skall slumpa sig på ett sätt som jag finner gynnande för min målning måste jag ta risker. Hade jag haft råd skulle jag ibland vilja ha möjligheten att leva ut mina känslor som slår mig när jag har försökt driva något bra vidare och råkat rasera det. Francis Bacon som i sin ateljé hade mängder av sönderskurna dukar som bidrog till det utlevande kaoset. Men det finns egentligen ingen direkt rationell förklaring till detta. Vi hade exempelvis lika gärna ha kunnat acceptera vårt misstag och istället måla överduken för att kunna använda den igen, men istället valde vi att förstöra den. Vår högra hjärnhalva skulle sannolikt kunna producera en förklaring om att Francis Bacon gjorde detta för att han hade råd och för att det gagnade bilden av honom som en kompromisslös konstnärssjäl. Men i själva verket handlar det förmodligen om att Francis Bacon precis som jag är en känslomässigt styrd varelse i en rationell värld som kan välja att välja. Men en mer utlevande sådan. Kanske är det därför som hans målningar kommunicerar så mycket av människans djuriska våldsamhet? Bacon är ett exempel på en man som inte det rationella orsakstänkandet stå i vägen för hans behandling av duken. Antingen accepterar vi den impulsiva känslan som den är eller så förtöjer vi den med rationella band som gör att vi låter bli att skära sönder duk bara för att vi hade “otur”. Vi skulle istället kunna ge hän för våra uppblossade känslor som en belöning för att vi vågade driva vidare på vår intuition från första början? Det förhållningssättet skulle kunna beskrivas som ett rationellt system för att leva ut den irrationella - ett system av den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla.
Jag kan ofta tycka att vårt orsakstänkande förstör för oss. Finns det inte en uppenbar orsak till något så uppfinner vår högre hjärnhalva en. Det finns åtskilliga exempel på detta. Ett av dem är det begrepp som vi kallar för tur, nämligen att slumpen slumpade sig på ett sätt som gynnade oss. Slumpen är en oerhört viktigt del av måleriet och för att slumpen skall slumpa sig på ett sätt som jag finner gynnande för min målning måste jag ta risker. Hade jag haft råd skulle jag ibland vilja ha möjligheten att leva ut mina känslor som slår mig när jag har försökt driva något bra vidare och råkat rasera det. Francis Bacon som i sin ateljé hade mängder av sönderskurna dukar som bidrog till det utlevande kaoset. Men det finns egentligen ingen direkt rationell förklaring till detta. Vi hade exempelvis lika gärna ha kunnat acceptera vårt misstag och istället måla överduken för att kunna använda den igen, men istället valde vi att förstöra den. Vår högra hjärnhalva skulle sannolikt kunna producera en förklaring om att Francis Bacon gjorde detta för att han hade råd och för att det gagnade bilden av honom som en kompromisslös konstnärssjäl. Men i själva verket handlar det förmodligen om att Francis Bacon precis som jag är en känslomässigt styrd varelse i en rationell värld som kan välja att välja. Men en mer utlevande sådan. Kanske är det därför som hans målningar kommunicerar så mycket av människans djuriska våldsamhet? Bacon är ett exempel på en man som inte det rationella orsakstänkandet stå i vägen för hans behandling av duken. Antingen accepterar vi den impulsiva känslan som den är eller så förtöjer vi den med rationella band som gör att vi låter bli att skära sönder duk bara för att vi hade “otur”. Vi skulle istället kunna ge hän för våra uppblossade känslor som en belöning för att vi vågade driva vidare på vår intuition från första början? Det förhållningssättet skulle kunna beskrivas som ett rationellt system för att leva ut den irrationella - ett system av den moderna hierarkin mellan förnuft och känsla.
lördag 17 april 2010
Konsten att tänka själv 2
Jag inleder med att damma av och uppdatera ett tidigare inlägg från en gammal projektbeskrivning.
Most people are other peole. Their thoughts are someone elses opinons, their lives a mimicry, their passions a quotation.
Oscar Wilde
Jag upplever ofta att människor som bedömer och verkar i reklambranschen tenderar att ansluta sig till en kollektiv uppfattning. Det finns viss trygghet i att inte tänka själv, utan istället adoptera etablerade åsikter och begränsa sina egna inom dem. Att imitera är en grundläggande teknik för att lära sig, att censurera sin åsikt är prioritera ambitionen att passa in i en grupp framför ansträngningen att bidra med sig själv. En kreatör som är för rädd för att uttala ”dåliga idéer” kommer aldrig bidra till att gruppen exploaterar sin uppgift, utan snarare får den att implodera. Men jag skulle vilja driva detta längre för att bygga en rationell brygga över till hur reklam på mer än ett sätt leker med det faktum att människan är en känslostyrd varelse i ett rationellt samhälle. Och då syftar jag inte på att vi genom att tittar på en blank Volvo med en attraktiv man i som lyssnar på skön musik ökar vår vilja att rationellt förklara för oss själva varför mannen i filmen praktiskt taget är precis som vi när så inte är fallet…
Vad är det som skiljer oss från ett djur? Självklart skulle de flest av oss kunna komma på ett flertal exempel, men ett av dem är att vi är det enda djuret som pensionssparar. Och då menar jag i den bemärkelsen att vi är det enda djuret som kan tänka och planera långsiktigt, vi är dessutom det enda djuret som vet att vi skall dö (5). Är detta ett privilegium eller förbannelse? En sak är säker och det är detta bidrar till att vi inte enbart lever i stunden, vi planerar och söker ett syfte till nästa n precis allt. De flest människor har som utgångspunkt att få sina känslor att överensstämma med samhället som vi lever i. Det finns självklart stunder då vi inte lyckas med detta, alltså när våra känslor är starkare än vår rationella sida. Men generellt tar vi till strategiska knep för att leva ut våra känslor på ett sätt som vi kan acceptera.
Skall vi anpassa vårt samhälle efter hur vi är eller skall vi anpassa oss själva efter hur vårt samhälle? Människan har generellt sätt svårt att acceptera att något inte har ett rationellt syfte. Detta blir extra tydligt när det handlar om reklam och grafisk form eftersom det traditionellt sett är format som ämnar att på ett tydligt sätt kommunicera ett meddelande till en mottagare. Förstår vi inte budskapet kan vi bli emotionellt stötta för vi känner oss dumma och visa vår besvikelse på oss själva genom att kalla reklamen för dåligt. Vilket den då kanske är, om ett signifikant tecken för bra reklam får mottagen att förstå och ta budskapet till sig. Men det intressanta om det här är att vi med andra ord blir arga när ett varumärke inte har tänkt klart åt oss. Är det för att vi är vana vid att få all kommunikation serverad eller uppmanas vi för sällan till att tänka och känna efter själva? Jag tycker själv att detta är något som en målning är beroende av, att mottagaren finner lust till att engagera sig. Vi skulle kunna kalla det för analog interaktiv kommunikation. Motiveras mottagaren till att göra detta kan en bra målning växa oerhört stark.
Most people are other peole. Their thoughts are someone elses opinons, their lives a mimicry, their passions a quotation.
Oscar Wilde
Jag upplever ofta att människor som bedömer och verkar i reklambranschen tenderar att ansluta sig till en kollektiv uppfattning. Det finns viss trygghet i att inte tänka själv, utan istället adoptera etablerade åsikter och begränsa sina egna inom dem. Att imitera är en grundläggande teknik för att lära sig, att censurera sin åsikt är prioritera ambitionen att passa in i en grupp framför ansträngningen att bidra med sig själv. En kreatör som är för rädd för att uttala ”dåliga idéer” kommer aldrig bidra till att gruppen exploaterar sin uppgift, utan snarare får den att implodera. Men jag skulle vilja driva detta längre för att bygga en rationell brygga över till hur reklam på mer än ett sätt leker med det faktum att människan är en känslostyrd varelse i ett rationellt samhälle. Och då syftar jag inte på att vi genom att tittar på en blank Volvo med en attraktiv man i som lyssnar på skön musik ökar vår vilja att rationellt förklara för oss själva varför mannen i filmen praktiskt taget är precis som vi när så inte är fallet…
Vad är det som skiljer oss från ett djur? Självklart skulle de flest av oss kunna komma på ett flertal exempel, men ett av dem är att vi är det enda djuret som pensionssparar. Och då menar jag i den bemärkelsen att vi är det enda djuret som kan tänka och planera långsiktigt, vi är dessutom det enda djuret som vet att vi skall dö (5). Är detta ett privilegium eller förbannelse? En sak är säker och det är detta bidrar till att vi inte enbart lever i stunden, vi planerar och söker ett syfte till nästa n precis allt. De flest människor har som utgångspunkt att få sina känslor att överensstämma med samhället som vi lever i. Det finns självklart stunder då vi inte lyckas med detta, alltså när våra känslor är starkare än vår rationella sida. Men generellt tar vi till strategiska knep för att leva ut våra känslor på ett sätt som vi kan acceptera.
Skall vi anpassa vårt samhälle efter hur vi är eller skall vi anpassa oss själva efter hur vårt samhälle? Människan har generellt sätt svårt att acceptera att något inte har ett rationellt syfte. Detta blir extra tydligt när det handlar om reklam och grafisk form eftersom det traditionellt sett är format som ämnar att på ett tydligt sätt kommunicera ett meddelande till en mottagare. Förstår vi inte budskapet kan vi bli emotionellt stötta för vi känner oss dumma och visa vår besvikelse på oss själva genom att kalla reklamen för dåligt. Vilket den då kanske är, om ett signifikant tecken för bra reklam får mottagen att förstå och ta budskapet till sig. Men det intressanta om det här är att vi med andra ord blir arga när ett varumärke inte har tänkt klart åt oss. Är det för att vi är vana vid att få all kommunikation serverad eller uppmanas vi för sällan till att tänka och känna efter själva? Jag tycker själv att detta är något som en målning är beroende av, att mottagaren finner lust till att engagera sig. Vi skulle kunna kalla det för analog interaktiv kommunikation. Motiveras mottagaren till att göra detta kan en bra målning växa oerhört stark.
fredag 16 april 2010
Ett rationellt försök att förankra måleri i modern kommunikation
Något som länge har intresserat mig är den förföriskt underhållande driften att rationalisera det mänskliga, känslodrivna uttrycket i den moderna världen. Jag kommer utifrån populärkommunikationsteorier om word of mouth motivera varför I princip vilket genuint intresse som helst är precis vad det moderna massmediala samhället efterfrågar och utvecklas av.
Malcolm Gladwells debutbok ”The Tipping Point” inleds med en fascinerande historia om Hush Puppies. Från att ha varit ett skomärke som säljer 30´000 par om året på outlets runt om i USA, välsignades Hush Puppies med en så kallad tipping point. I sin bok förklarar Gladwell att skorna hade börjat köpas upp av småbutiker kring the Village på Manhattan och efter det eskalerat till att stora modedesigners som Anna Sui frågat Hush Puppies om de får inkludera skorna i sina vårkollektioner. Skornas popularitet växte genom USA över Atlanten till min högstadieskola 3 år senare. Alla i min klass hade de toffelliknande mockaskorna med skumgummisula i minst två färger.
Någon på Lower Estside fick mig indirekt att vilja ha ett par skor med precis samma kraft som den inledande historien fick mig att vilja köpa och läsa The Tipping Point, en bokkategori som jag aldrig tidigare hade känt något större intresse av. En bokkategori som handlar om hur vår moderna värld fungerar, sanningar som tycks utlova ett försprång i prövande diskussioner och historier som blir extra fascinerande för att frågor som jag haft fick rationellt fotfäste. Att veta något om något och att ha något intressant att säga, även om källan är en international bestseller, är ett klassiskt recept på god självbild och förutsättningen till att bli en ”Da Vinci Koden” inom non-fiction. Tisdagen den 23 november 2009 gick jag på ett seminarium om word of mouth som Anders Sjöman höll i samband med Stockholms filmfestival. Föredraget kretsade som väntat kring de gamla, nya sociala nätverken som börjar ge mina öron eksem. Allt på den väntade listan fanns med, twitter, facebook, youtube, blogspot etc. Men det spelar ingen roll, för varje gång någon drar sitt föredrag om de sociala nätverken får man höra något nytt som kanske kan vara värt att berätta vidare. Det värsta skulle ju vara att inte hänga med, att inte tänka rätt eller snarare att inte vara medveten om vad man struntar i när man ex. väljer att utforma en kampanj på ett traditionellt sätt.
Vad får människor att vilja berätta saker för varandra? Vad får folk att lyssna? Gladwell delar upp förutsättningarna för att en social epidemi skall kunna sprida sig i tre karaktärsdrag - connectors, salesmen och mavens. Dessa tre utgör the ”law of the few” (vilket kan tolkas som att de är få till antalet men att det är de som bestämmer vad som når en s.k. tipping point). Dessa spelar en enormt stor roll i våra liv utan att vi tänker på det skriver Gladwell. Hur ofta går vi på en dyr restaurang som vi inte har fått rekommenderad av en vän med någon form av gastronomiskt förtroende? Och är det så att vi tycker att restaurangen är bra talar vi gärna om den för att göra tipset till vårt och på så sätt få en form av utdelning från den investering vi gjort (sedan är frågan vilket gastronomiskt förtroende vi har…). Connectors kallar Gladwell dem som kan och pratar med alla. De har ett stort och gränsöverskridande nätverk fullt av fler små bekantskaper och även deras förtroende. Connectors är också dem som ofta intuitivt introducerar människor för varandra från olika kretsar. De har extremt lätt för att få kompisar som efterfrågar deras sällskap. En salesmen beskriver Gladwell kort och gott som en person som kan sälja eller övertyga vem som helst om vad som helst genom att vara en expert på att förutse vad den personen vill höra. Mavens är de människor som tycks ha en ändlös kapacitet att samla information inom ett visst område och jämför den med andra intryck. De beskrivs av Gladwell som ovanliga och ovärderliga experter som läser det finstilta när vi andra inte har tid och ser till att små fel blir rätt. De är tillräckligt socialt anpassade för att deras kunskap skall kunna sprida sig och möjligen kunna transformeras till en ”word of mouth –epidemi”, men enligt Gladwell skulle det krävas att en connector är inblandad. Dock skrevs Galdwells bok för snart tio år sedan, vilket innebar ett helt annat klimat för mavens. Idag skrivs det inte bara en stor mängd bloggar om så gott som allting, utan folk känner dessutom till att de skrivs och läser dem när de vill skaffa sig en fristående uppfattning om något. Detta har gjort maven mer tillgängliga och mer oberoende av connectors. Innan de nya sociala mediernas tid var företag tvungna att ta till klurigare metoder för att komma åt mavens kunskaper. Ett exempel på sådana metoder skulle kunna vara att skriva ett telefonnummer på en finare tvål där konsumenten får tycka till om tvålen. Resultatet blir att det så gott som uteslutet ringer in människor med extra mycket kunskap om tvål. Vem skulle annars ta sig tid ett sådant märkligt engagemang eller ens känna de små detaljerna som gör en tvål bra eller dålig?
Under Anders Sjömans föredrag reflekterar jag över att hans alla exempel uteslutet handlar om just mavens som lyckats attrahera enorma massor människor eller pengar till de mest bisarra projekt (ju ”nördigare” desto bättre) helt på egenhand genom internet och slumpen förträfflighet. Ex. Star Wreck som genom microdonationer lyckas skapa en finsk version av Star Trek. Först skapades en kort trailer på ett par minuter, sedan en kortfilm, sedan ett helt avsnitt, nu en långfilm som kommer ha bio premiär i flera länder. Finnen bakom allt har med andra ord gått den omvända vägen, samla publik först, producera och sedan samla in pengar sen. En finne med ett enormt intresse av Star Trek önskar att det fanns fler avsnitt. Han börjar samla på delar av scenografin från serien med hjälp av andra Star Trek –fans. En genuint och okalkylerat intresse eskalerar till en ”fullfeature” storproduktion. Det finns även de från de stora företagsjättarna också dem som gått baklängesstrategin. När Peter Jackson skulle börja planera Sagan om Ringen trilogin höll han en öppen blogg med Sagan om Ringen –fans som alla hade mycket detaljerad uppfattning om hur saker och ting såg ut och kändes. Fansen fick se tidiga utdrag från manuset, kostymer, klipp och därefter komma med egna åsikter. De vars åsikter Jackson verkligen tog till sig fick stå med i eftertexterna av filmen, vilket måste ha varit en högt uppskattad betalning ett sant fan. Ett annat välkänt exempel som Sjömans tar upp är ungdoms TVserien Gossip Girl som började med en svallerblogg för Manhattans brats och omvandlades till en riktig TV-serie som nu har hundratals miljoner viewings världen över. Maven finns i alla former, men det är nästan en förutsättning att området för expertisen är smalt, annars blir det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Det fina med att använda nätet som sin connector är att det även gör experten mindre beroende av en salesmen. Ingen säljare behövs när jag själv kan hitta exakt det jag söker.
Varje dag ökar utbudet av subgenres och fler expert eller mavens kröns och självutnämns. Det enda som inte kommer överleva är mainstreamen skriver Chris Andersson i en legendarisk oktoberartikel i Wired 2004. Andersson skrev därefter en bok om fenomenet och etablerade begreppet long tail som ett vetenskapligt faktum på handelshögskolor och universitet runt om i världen. Istället för att satsa allt på en enda blockbuster, är det i vårt nya klimat mer lönsamt att satsa lite på fler nischade subspår. Dessa subspår kommer aldrig attrahera alla, men i och med att inte göra det (som exempelvis Hush Puppies) kommer de heller aldrig att vara helt ute (som exempelvis Hush Puppies) grafen i försäljningssiffrorna kommer istället att sträcka sig långt och lågt men når aldrig botten - som en lång svans. TV-reklamen har störtat för att ”det inte är någon som kollar på TV längre”. Det finns ju en miljard kanaler som visar exakt det som jag vill se, alla dessa små nischade fack av mavens som umgås med andra likasinnade och gräver djupare och djupare ner i sin nisch. Innebär detta att word of mouth börjar tappa fart? Eller har den bara spätt ut sig och blivit mer global? Istället för att hela högstadieklassen har Hush Puppies är det kanske två, tre som börjat ha dem efter att ha sett dem på karaktären Chuck Bas i ett nedladdat avsnitt av Gossip Girl.
Word of mouth har om något bara blivit mer förkommande, men i stället för en dominerande fluga kan vi märka ett demokratiskt mångfald av tusentals. Det som göder den nya genrationens epidemier skulle kunna vara de verktyg som skapas för att stortera och hitta bland den enorma informationsmassan och hur folk valt att använda dem. Det är dessa verktyg som man idag kanske kan kalla våra connectors och salesmen, men en maven kommer nog alltid att kräva sin originella och genuina nörd.
Om vi ser på kreatörens uttryck med samma behov av mångfald inom subnischifiering innebär det att all som kommunicerar eller visuellt formar en tanke blir relevant för en globalt dynamisk målgrupp. Att tillgodo se våra käraste intressen med tid att utvecklas, har alltså äntligen mognat till att bli ett modernt karriärstrategiskt drag. Oavsett om det är att samla kameraannonser, frossa TV-serier eller måla porträtt i olja som primärt inte påbjuder något annat än sitt eget uttryck.
Malcolm Gladwells debutbok ”The Tipping Point” inleds med en fascinerande historia om Hush Puppies. Från att ha varit ett skomärke som säljer 30´000 par om året på outlets runt om i USA, välsignades Hush Puppies med en så kallad tipping point. I sin bok förklarar Gladwell att skorna hade börjat köpas upp av småbutiker kring the Village på Manhattan och efter det eskalerat till att stora modedesigners som Anna Sui frågat Hush Puppies om de får inkludera skorna i sina vårkollektioner. Skornas popularitet växte genom USA över Atlanten till min högstadieskola 3 år senare. Alla i min klass hade de toffelliknande mockaskorna med skumgummisula i minst två färger.
Någon på Lower Estside fick mig indirekt att vilja ha ett par skor med precis samma kraft som den inledande historien fick mig att vilja köpa och läsa The Tipping Point, en bokkategori som jag aldrig tidigare hade känt något större intresse av. En bokkategori som handlar om hur vår moderna värld fungerar, sanningar som tycks utlova ett försprång i prövande diskussioner och historier som blir extra fascinerande för att frågor som jag haft fick rationellt fotfäste. Att veta något om något och att ha något intressant att säga, även om källan är en international bestseller, är ett klassiskt recept på god självbild och förutsättningen till att bli en ”Da Vinci Koden” inom non-fiction. Tisdagen den 23 november 2009 gick jag på ett seminarium om word of mouth som Anders Sjöman höll i samband med Stockholms filmfestival. Föredraget kretsade som väntat kring de gamla, nya sociala nätverken som börjar ge mina öron eksem. Allt på den väntade listan fanns med, twitter, facebook, youtube, blogspot etc. Men det spelar ingen roll, för varje gång någon drar sitt föredrag om de sociala nätverken får man höra något nytt som kanske kan vara värt att berätta vidare. Det värsta skulle ju vara att inte hänga med, att inte tänka rätt eller snarare att inte vara medveten om vad man struntar i när man ex. väljer att utforma en kampanj på ett traditionellt sätt.
Vad får människor att vilja berätta saker för varandra? Vad får folk att lyssna? Gladwell delar upp förutsättningarna för att en social epidemi skall kunna sprida sig i tre karaktärsdrag - connectors, salesmen och mavens. Dessa tre utgör the ”law of the few” (vilket kan tolkas som att de är få till antalet men att det är de som bestämmer vad som når en s.k. tipping point). Dessa spelar en enormt stor roll i våra liv utan att vi tänker på det skriver Gladwell. Hur ofta går vi på en dyr restaurang som vi inte har fått rekommenderad av en vän med någon form av gastronomiskt förtroende? Och är det så att vi tycker att restaurangen är bra talar vi gärna om den för att göra tipset till vårt och på så sätt få en form av utdelning från den investering vi gjort (sedan är frågan vilket gastronomiskt förtroende vi har…). Connectors kallar Gladwell dem som kan och pratar med alla. De har ett stort och gränsöverskridande nätverk fullt av fler små bekantskaper och även deras förtroende. Connectors är också dem som ofta intuitivt introducerar människor för varandra från olika kretsar. De har extremt lätt för att få kompisar som efterfrågar deras sällskap. En salesmen beskriver Gladwell kort och gott som en person som kan sälja eller övertyga vem som helst om vad som helst genom att vara en expert på att förutse vad den personen vill höra. Mavens är de människor som tycks ha en ändlös kapacitet att samla information inom ett visst område och jämför den med andra intryck. De beskrivs av Gladwell som ovanliga och ovärderliga experter som läser det finstilta när vi andra inte har tid och ser till att små fel blir rätt. De är tillräckligt socialt anpassade för att deras kunskap skall kunna sprida sig och möjligen kunna transformeras till en ”word of mouth –epidemi”, men enligt Gladwell skulle det krävas att en connector är inblandad. Dock skrevs Galdwells bok för snart tio år sedan, vilket innebar ett helt annat klimat för mavens. Idag skrivs det inte bara en stor mängd bloggar om så gott som allting, utan folk känner dessutom till att de skrivs och läser dem när de vill skaffa sig en fristående uppfattning om något. Detta har gjort maven mer tillgängliga och mer oberoende av connectors. Innan de nya sociala mediernas tid var företag tvungna att ta till klurigare metoder för att komma åt mavens kunskaper. Ett exempel på sådana metoder skulle kunna vara att skriva ett telefonnummer på en finare tvål där konsumenten får tycka till om tvålen. Resultatet blir att det så gott som uteslutet ringer in människor med extra mycket kunskap om tvål. Vem skulle annars ta sig tid ett sådant märkligt engagemang eller ens känna de små detaljerna som gör en tvål bra eller dålig?
Under Anders Sjömans föredrag reflekterar jag över att hans alla exempel uteslutet handlar om just mavens som lyckats attrahera enorma massor människor eller pengar till de mest bisarra projekt (ju ”nördigare” desto bättre) helt på egenhand genom internet och slumpen förträfflighet. Ex. Star Wreck som genom microdonationer lyckas skapa en finsk version av Star Trek. Först skapades en kort trailer på ett par minuter, sedan en kortfilm, sedan ett helt avsnitt, nu en långfilm som kommer ha bio premiär i flera länder. Finnen bakom allt har med andra ord gått den omvända vägen, samla publik först, producera och sedan samla in pengar sen. En finne med ett enormt intresse av Star Trek önskar att det fanns fler avsnitt. Han börjar samla på delar av scenografin från serien med hjälp av andra Star Trek –fans. En genuint och okalkylerat intresse eskalerar till en ”fullfeature” storproduktion. Det finns även de från de stora företagsjättarna också dem som gått baklängesstrategin. När Peter Jackson skulle börja planera Sagan om Ringen trilogin höll han en öppen blogg med Sagan om Ringen –fans som alla hade mycket detaljerad uppfattning om hur saker och ting såg ut och kändes. Fansen fick se tidiga utdrag från manuset, kostymer, klipp och därefter komma med egna åsikter. De vars åsikter Jackson verkligen tog till sig fick stå med i eftertexterna av filmen, vilket måste ha varit en högt uppskattad betalning ett sant fan. Ett annat välkänt exempel som Sjömans tar upp är ungdoms TVserien Gossip Girl som började med en svallerblogg för Manhattans brats och omvandlades till en riktig TV-serie som nu har hundratals miljoner viewings världen över. Maven finns i alla former, men det är nästan en förutsättning att området för expertisen är smalt, annars blir det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Det fina med att använda nätet som sin connector är att det även gör experten mindre beroende av en salesmen. Ingen säljare behövs när jag själv kan hitta exakt det jag söker.
Varje dag ökar utbudet av subgenres och fler expert eller mavens kröns och självutnämns. Det enda som inte kommer överleva är mainstreamen skriver Chris Andersson i en legendarisk oktoberartikel i Wired 2004. Andersson skrev därefter en bok om fenomenet och etablerade begreppet long tail som ett vetenskapligt faktum på handelshögskolor och universitet runt om i världen. Istället för att satsa allt på en enda blockbuster, är det i vårt nya klimat mer lönsamt att satsa lite på fler nischade subspår. Dessa subspår kommer aldrig attrahera alla, men i och med att inte göra det (som exempelvis Hush Puppies) kommer de heller aldrig att vara helt ute (som exempelvis Hush Puppies) grafen i försäljningssiffrorna kommer istället att sträcka sig långt och lågt men når aldrig botten - som en lång svans. TV-reklamen har störtat för att ”det inte är någon som kollar på TV längre”. Det finns ju en miljard kanaler som visar exakt det som jag vill se, alla dessa små nischade fack av mavens som umgås med andra likasinnade och gräver djupare och djupare ner i sin nisch. Innebär detta att word of mouth börjar tappa fart? Eller har den bara spätt ut sig och blivit mer global? Istället för att hela högstadieklassen har Hush Puppies är det kanske två, tre som börjat ha dem efter att ha sett dem på karaktären Chuck Bas i ett nedladdat avsnitt av Gossip Girl.
Word of mouth har om något bara blivit mer förkommande, men i stället för en dominerande fluga kan vi märka ett demokratiskt mångfald av tusentals. Det som göder den nya genrationens epidemier skulle kunna vara de verktyg som skapas för att stortera och hitta bland den enorma informationsmassan och hur folk valt att använda dem. Det är dessa verktyg som man idag kanske kan kalla våra connectors och salesmen, men en maven kommer nog alltid att kräva sin originella och genuina nörd.
Om vi ser på kreatörens uttryck med samma behov av mångfald inom subnischifiering innebär det att all som kommunicerar eller visuellt formar en tanke blir relevant för en globalt dynamisk målgrupp. Att tillgodo se våra käraste intressen med tid att utvecklas, har alltså äntligen mognat till att bli ett modernt karriärstrategiskt drag. Oavsett om det är att samla kameraannonser, frossa TV-serier eller måla porträtt i olja som primärt inte påbjuder något annat än sitt eget uttryck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)